Trás os Montes VR.

Douro DOC. (för Portvin se nedan)

Portvin.

Allmänt.

Portvin är ett förstärkt sött vin (starkvin, VDN-vin) från Dourodalen i Portugal.  Ett vin som får sin sötma genom att man avbryter jäsningen med vinsprit (brandy) innan allt socker jäst färdigt.  Förstärkningen har sin bakgrund i att man höjde alkoholhalten så att vinet bättre skulle klara båttransporten (både till kusten via Dourofloden, och vidare utskeppning).  Från början förstärktes vinerna endast med några procent till de runt 20 % som vi har i dag. 

Produktionsområdet ligger (som redan nämnts) i nordöstra Portugal, närmare bestämt i Dourodalen.  Årsproduktionen är runt 900 000 hl och odlingsarealen är 29 000 ha.  En ökande mängd av vinerna säljs under gårdens (quinta) namn.  Det finns över 80 sådana och 28 000 självständiga odlare i distriktet.  Vingårdarna klassificeras bl a enligt läge, sluttning, höjd över havet, jordmån, druvsorter, vinrankornas ålder etc.

Historia.

Portvinshistorien börjar visserligen på den senare delen av 1600-talet, men Portugiserna har förstås tillverkat vin lång tid tillbaka, ja ända sedan romarna introducerade vinet på den Iberiska halvön under första århundradet före kristus.

Även om Portugiska viner redan innan hittat till England så börjar portvinshistorien 1678 med att England förklarade krig mot Frankrike.  Blockad av franska hamnar, tillfälligt förbud mot import av franska viner, följt av de strafftullar som infördes 1693 (av William III), gjorde att man på allvar "fann" de portugisiska vinerna.  Efterfrågan ökade, men då man inte var nöjd med kvaliteten så började man (brittiska handelshus) att själva engagera sig i vinproduktionen.  Detta ledde till att många företag redan på 1600-talet etablerade sig i Portugal, däribland Warre's (1670) och Taylor-Fladgate (1692).  Engelsmännen köpte upp vingårdar, odlade vin, organiserade vintransporterna nedför Dourofloden, och ordnade lagringsmöjligheter vid Gaia (Portos tvillingstad, numera stadsdel) - Vila Nova de Gaia.

Under den här tiden, alltså någon gång på senare delen av 1600-talet, "uppfanns" portvinet som ett konserveringssätt.  För att öka hållbarheten så gjorde man nämligen som i Madeira, man spritade helt enkelt upp vinerna med lite druvsprit innan utskeppningen.  Från början var vinerna billiga och såldes på barer och pubar som "Brown Port".  Namnet portvin kommer från skeppningshamnen Oporto eller Porto ute vid atlantkusten.  Obs! att vinet var uppspritat efter jäsningen och var således torrt. 

Methuentraktaten år 1703.  En viktig faktor som fick än mer fart på portvinshandeln var de sk Methuentraktaten, vilket medförde låga tullar vid handel mellan England och Portugal.

1727 så bildade de brittiska handelshusen ("Port Shippers") en intresseorganisation som kallas för "Factory House" för att tillsammans kunna köpslå med druvodlare, och på så sätt hålla ned priserna.  Denna intresse organisation förvandlades så småningom (1800-talet) till den privatklubb som den fortfarande är.  Factory House är idag en historisk symbol för brittisk närvaro och betydelse. 

Factory Houses var (är) inget unikt för Portugal och portvinerna, utan dessa intresse organisationer bildades lite varstans, framförallt vi utskeppningshamnar, för att främja brittiska intressen.  Det unika med det i Oporto är att det är det enda som fortfarande kan sägas vara i drift.

Ökad efterfrågan (början på 1700-talet), bl a efter nämnda Methuentraktaten, ledde till högre priser, överproduktion och förfalskningar.  Exempelvis så fuskades det med tillsats av socker och fläderbärsjuice.  Till slut (1740-talet) så sjönk efterfrågen kraftigt, vilket tvingade de portugisiska myndigheterna (Marquês de Pombal) år 1756 att inrätta ett kontrollorgan för att helt enkelt övervaka vinproduktionen och styra upp kvaliteten (den sk klassificeringen).  Detta ledde också till att Engelsmännen förlorade sitt "monopol" över portvinshanteringen.

Portvinshandeln tog därefter ny fart och uppgick i början på 1800-talet till 30 miljoner liter - "The Golden Age of Vintage Port".  Det var också på 1800-talet som dom söta portvinerna kom på allvar, innan så var uppspritning av torra viner vanligast.  1878 kom vinlusen, Phylloxera vastatrix, till Dourodalen och förstörde stora delar av vinnärningen.  Hur som helst så hade man redan kommit på lösningen, ympning på amerikanska rotstockar, men det ledde ändå till mödosamma omplanteringar.  Detta följdes av stora översvämningar 1909.

Även om det var först på 1800-talet som dom söta portvinerna slog igenom, så såg dom första dagens ljus på 1730-talet, genom att man då (på sina håll) började att avbryta själva jäsningen med sprit, resulterande i just sötare viner.  I slutet på 1800-talet fanns inte dagens portvinstyper utan bara tre sorter; Dry - utjäst torrt vin gjort utan tillsatts av alkohol, Medium - ganska sött vin gjort med liten mängd sprit tillsatt under jäsningen, och Rich - sött vin likt dagens portvin och gjort genom tillsatts av 1/5 druvsprit.  Den nuvarande typindelningen (portvinstyper, se nedan) är av ungt datum och uppstod på 1970-talet.

Uppfinningen av portvinet kan härledas till en vinhandlare i Liverpool, som 1678 skickade sin son till Portugal för att leta efter lämpliga viner att importera.  I ett kloster vid staden Lamego, högt uppe i bergen ovanför Douro, så lärde han sig av abbotten att man, genom att tillsätta Brandy under (snarare än efter) jäsningen, kunde genom att döda av den aktiva jästen få fram en sorts söta alkoholstarka viner. [fri översättning från "The Oxford Companion to Wine - Jancis Robinson"]

Klassificering.

Portvinet, som är Europas äldsta kvalitetsvin, klassificerades redan år 1756 (vilket är nästan 100 år innan klassificeringen i Bordeaux 1855).  Sedan 1756 så har lagarna uppgraderats flera gånger. 

Exempelvis så var det förr (innan 1996) tillåtet att exportera portvin i fat, vilket gjorde att det gick att köpa härtappade portvin.  Numera så måste allt portvin buteljeras i Portugal.  Vidare gäller (från 1986) att man både får lagra och buteljera på själva vingårdarna.  Innan så gällde att allt portvin måste lagras i Vila Nova de Gaia, vid Douroflodens mynning (mitt emot staden Oporto). 

Den officiella organisationen som har till uppgift att reglera produktionen och kontrollera prissättningen är (från 1995) CIRDD, Commissão Interprofessional da Região Demarcada do Douro.  CIRDD representerar både odlare, genom deras intresseorganisation Casa do Douro, och vinhandlarna (de sk "Shippers").  Portvinsinstitutet (Instituto do Vinho do Porto, IVP) är annars den statliga myndighet som kontrollerar själva vinhandlarna och som slutgiltigt (genom analys och provningar) godkänner portvinerna och delar ut den äkthetsetikett som sitter över flaskhalsen.

Varje vingård är registrerad hos Casa do Douro, vilket är det officiella organ (från 1932) som representerar odlarna.  Vingårdarna är sedan klassificerade i sex olika kategorier, A till F, beroende på fysiska faktorer såsom; läge, topografi (höjd, lutning), jordmån, klimat, druvsorter, exponering, ålder på vinstockarna, produktivitet och skötsel.  Med denna kategorisering som bas så bestäms hur mycket portvin (beneficio) som respektive vingård får tillverka varje år.  Detta bestäms årligen av portvinsinstitutet (Instituto do Vinho do Porto, IVP), som sedan delar ut tillstånd till respektive odlare.  En lustighet i sammanhanget är att det finns ett antal vingårdar som har "hemlig" klassificering.

Generellt så får vingårdar kategoriserade som A göra portvin på ungefär hälften av sin skörd, medan de som är kategoriserade som F oftast inte får göra något portvin.  Överskottet går till bordsvinstillverkning.  När det gäller portvinstyperna så bestämmer man efter den lagrade mustens kvalitet (och inte i första hand utifrån druvorna).  Detta gör att tidpunkten för beslutet är beroende på vilken typ av portvin man avser tillverka, exempelvis bestäms Vintage under 2:a året efter skörd, medan Late bottled vintage bestäms under 4:de året efter skörd.  Det är portvinsinstitutet som efter analys av prover från producenterna avgör och godkänner portvinerna och också deklarerar goda årgångar "Vintage".

"Benefíco" - Den mängd must som får användas till att göra portvin på ett år.

Druvor.

Mängder med druvor, mer än 80 olika sorter, är tillåtna för produktion av portvin.  Det är till och med så att många odlare inte ens vet vilka druvor som växer i sin egen vingård då det är vanligt att det växer en blandning av druvsorter på en enskild vingård.  Nyplanterade vingårdar innehåller dock oftast en varietet (druvsort).

Hur som helst så kan man urskilja några druvsorter som anses som bättre.  De bästa blå resp. gröna druvor är:

Blå druvor;	Touriga Francesa (Touriga Franca) - mest odlade druvan (20%), Tinta Roriz (Aragonez) - Tempranillo i Spanien, Tinta Barroca, Touriga Nacional - Bästa portvinsdruvan!!!, Tinto Cão, Tinta Amarela, Sousão, Mourisco, Bastardo, m fl.
Gröna druvor;	Gouveio - ant. samma som Verdelho, Malvasia Fina, Viosinho, m fl.

Vinifikation.

Vinskörden sker ofta för hand då odlingsområdena (branta terrasserade sluttningar) inte går att skörda mekaniskt.  Vindruvorna överförs till vingården ("quintan"), där avstjälkning, pressning och efterföljande jäsning tar vid.  Traditionellt så pressades allt vin genom att "trampas" i stora stenkar (sk lagar).  Detta görs fortfarande för vissa toppkvalitéer och hos mindre vingårdar (quintas).  Trampningen räknas nämligen fortfarande som det bästa sättet att pressa druvor, att extrahera ut färg och tanniner, utan kärnorna går sönder.  Kärnor som annars kan ge viss bitterhet åt vinerna.  Det faktum att vinet förstärks efter bara 1-2 dagar gör att den här extraktionen är extra viktig, när det gäller vanliga röda viner så får ju extraktionen pågå under betydligt längre tid.

Numera sker detta (extraktionen), tillsammans med jäsningen, i speciella slutna jästankar, där musten hela tiden pumpas över "locket" som består av krossade druvor (sk autovinifikation).  Själva rundpumpningen sker atomatiskt av det tryck som byggs upp under jäsningen.  Detta förfarande (rundpumpningen), som pågår under hela jäsningstiden (1-2 dagar), extraherar ut maximalt av både färg och tanniner.

Jäsningen som sker vid hög temperatur (32ºC) stoppas med 77 procentig vinsprit, aguardente, när 1/3-1/2 av sockret jäst till alkohol.  Egentligen så stoppas jäsningen genom att vinet, efter dränering och klarning, överförs till fat innehåller 1/5 vinsprit.  Detta förfarande gör att portvin (till skillnad från Sherry) får sin sötma från ojästa sockerarter.  Mängden vinsprit uppgår till 110 liter per 440 liter vin.  Detta ger 550 liter, vilket är vad ett fat (sk pipe) rymmer, och en slutlig alkoholhalt på runt 20 %.  Efter en inledande lagring så klassas vinerna vid den fösta omdragningen.  De bästa vinerna reserveras som årgångsvin, medan de flesta blandas.  Fortfarande används de stora 550 liters faten.

Nästan alla viner överförs till produktionsanläggningar i Vila Nova de Gaia, vid Douros flodmynning (Altanten), för lagring och buteljering.  Transporten skedde ända fram till 1950-talet med flodbåtar, Barco Rabelo, men numera används lastbilar.  Lagringen sker på stora ekfat (pipe, 550 l) och på flaska.  Eklagringens längd varierar åtskilligt, från 2 till 100 år, och sker under oxidativa betingelser.  Vissa vintyper lagras i huvudsak på butelj.  Största delen av portvinerna är blandade ur olika fat och olika årgångar.

Orsaken till transporten till Vila Nova de Gaia är att lagen, ända fram till 1986, stadgade att allt portvin skulle lagras och buteljeras där.  Numera hittar alltmer portvin nya vägar till marknaden än genom Vila Nova de Gaia.

Servering.

När det gäller servering av portvin så behöver man tänka på att vissa sorter (åtminstone vintage port och crusted port) kräver dekantering pga den fällning dom bildar vid mogning.

Vintage port (och liknande kvaliteter) serveras företrädesvis mellan 16-18 grader, medan tawny och white port serveras kylt 10-12 grader.  Skall vinet serveras som sällskapsvin så passar det bäst kylt.  Portvin passar annars utmärkt att serveras till olika ostar, typ cheddar, parmesan, brie, ädelost, m fl.

Portvinstyper.

Portvin finns i ett flertal olika typer, dels beroende huruvida vinerna är gjorda på en årgång eller en blandning av årgångar, och dels på hur länge och med vilken metod de är lagrade.  Vinerna kan vara mognade huvudsakligen på fat, tawny-stil, och är då konsumtionsfärdiga vid buteljeringen, eller så kan de vara mognade huvudsakligen på flaska, ruby- eller vintage-stil, dvs de har buteljerats tidigt (kort fatlagring) och utan filtrering.  Dessa "flaskmognade" viner fortsätter att utvecklas länge på flaska och kan lagras i tiotals år.  (Ruby och tawny är således huvudtyperna från vilka övriga utgår.)

Allt portvin lagras under starkt oxidativa betingelser.  Denna lagringsprocess medför att strävheten minskar, bouqueten utvecklas, samtidigt som färgämnen kondenserar ihop och faller ut.  De mindre lagrade (mindre oxiderade) rubyportvinerna bibehåller fruktheten hos unga viner, och har också en mer eller mindre mörkt röd färg.  De äldre, mer oxiderade, tawnyportvinerna blir nötigare i karaktären och antar en gyllene röd till läderbrun färg, beroende på lagringstid.

Vidare så kan man skilja på brittisk och portugisisk stil, där den brittiska står för torrare, tanninrikare, och mer lagringsdugliga viner, medan de portugisiska är mjukare, sötare, och mognar fortare.  Det brukar synas på etiketten vilken stil portvinet har ("brittisk etikett").

Ruby är basportvinet och består ofta av en blandning av ordinära druvor från ordinära vingårdar.  Vinerna (också blandningar) är enkla, fruktiga och söta.  Färgen är ofta mörkt röda (därav namnet).  De har lagrats en kortare tid, 2-3 år, på fat (trä, cement eller rostfritt stål) före blandning, filtrering och buteljering.  Ruby vinner inte på lagring och saluförs ofta under ett märkesnamn.

Tawny som betyder gulbrunt-läderfärgat på engelska, är i sin enklare, och vanligaste, form en blandning av vitt portvin och ruby port.  Riktig (och exklusivare) tawny lagras på träfat i oxidativ miljö så länge - minst 5 år - att det "bleknar" och får sin guldbruna färg.  Dessa viner karaktäriseras av söta nötaktiga smak.  Vidare så är tawny inte lika söt som ruby eller vintage port, och passar utmärkt att serveras till ost.  Ofta så producers tawny på lättare viner från det "fattigare" Baixo Corgo distriket (nedre Corgo).  Tawny vinner inte på lagring utan skall konsumeras inom några år från buteljeringsdatumet.

• "Aged" Tawny är Tawny som lagrats mer än 6 år på fat som med lagring antagit en brunröd färg (tawny).  Ofta används beteckningarna (på etiketterna) 10-, 20-, 30-, eller 40-åriga.  Dessa viner görs från en blandning av goda årgångar och åldersangivelserna anger blandningarnas genomsnittsålder (smakmässigt!).  Vidare så dras vinet om en eller flera gånger.  Dessa viner karaktäriseras av sin mjuka och eleganta smak (nöt, kaffe, choklad, russin, mm.).  Både lagringstiden och buteljeringsdatum står på etiketten.

• Colheita (betyder "skörd") är ett högklassigt tawny portvin från en enskild årgång som, liksom late bottled vintage, lagras längre på fat, minst 7 år, och buteljeras drickfärdiga.  Colheita port saluförs med en årgångsbeteckning och behöver inte dekanteras.  Colheita görs mest av "portugisiska" vinhus, och etiketten anger årgång och buteljeringsår.

• Single-quinta port (se nedan) görs både i Ruby vintage och i Tawny stil.

Vintage port (årgångsportvin) görs endast goda år och är den ovanligaste och dyraste stilen.  Vidare så används bara vin från de finaste vingårdarna och bästa druvsorterna.  Vad som är ett gott år bestäms av portvinsinstitutet (se klassificering ovan) efter analys av prover som portvinsfirmorna skickat.  Denna årgångsbetämning görs under andra året efter skörd, och då bestäms också hur mycket av respektive vingårdarnas must som får användas.  Vinet lagras på fat i 2-3 år och tappas sedan på butelj, där det behöver minst 10 år för att mogna.  Karaktären är tyngre och fylligare än för ett tawny portvin, som mognat lika länge, och typiskt för smaken är en varm kryddig fruktighet.  Vidare så bildar vintage port en kraftig fällning och bör därför dekanteras.

Late bottled vintage (LBV) är årgångsviner som har lagrats längre på fat än en normal "vintage" och buteljeras drickfärdiga.  LBV lagras 4-6 år på fat, mot 2 år för vintage port, och är tänkt som ett prisvärt alternativ.  Dessa viner kan behöva dekanteras, speciellt de som fått mogna i 4 år och som fortsätter att utvecklas på flaska.  Etiketten anger både tiden (år) för skörden och buteljeringen.  LBV når aldrig de "höjder" som vintage port kan nå.

• Vintage character är en blandning av "ganska" högklassiga viner från en eller flera årgångar (en LBV som är en blandning av vin från olika årgångar).  Vintage character lagras upp till fem år på fat innan det buteljeras drickfärdigt.  Saluförs ofta under "märkesnamn".

Single-quinta port är ett årgångsportvin som kommer från en enskild vingård.  Är ofta lite "sekunda" då portvinet ofta görs som ett specialvin (från den bästa vingården) under goda år, men ändå år då den allmänna skördekvaliteten inte duger till för att skörden skall utses till "Vintage".  Under de allra bästa åren så utgör dessa viner istället ryggraden i många firmors Vintage port.  Hur som helst så behandlas vinet som ett Vintage port, dvs det lagras på fat i 2-3 år och sedan vidare ofiltrerat på flaska.  Kvaliteten är hög och vingårdarna är ofta portvinfirmornas "flaggskepp".  Ofta så saluförs vinerna vinerna 8-10 år gamla, när dom anses vara drickfärdiga.  Ofta så står namnet på vingården på etiketten följt av "Vintage Port", ex "Graham's Malvedos Vintage Port".

Crusted port är en specialitet (brittisk) och inte erkänd som stil i Portugal.  Crusted port är en ruby port av högre kvalitet utan årgångsbeteckning, detta då den görs av en blandning av viner från olika årgångar.  Buteljering sker tidigt (men ändå senare än för vintage vinerna) och vinet utvecklas på flaska.  Vinet filtreras inte innan buteljering och får en skorpa av sediment efter 2-3 år på flaska (därav namnet, crusted port).  Dekantering är därför nödvändig.

White port (vitt portvin) utgör mindre än 10 procent av produktionen.  Finns från torrt till sött, och vinner inte på lagring.

Producenter.

Exempel på bra portvinsproducenter;
Cálem, Churchill's, Cockburn's, Croft, Burmester, Delaforce, Dow's, Ferreira (A.A. Ferreira), Fonseca, Graham's, Kopke, Martinez, Niepoort, Offley Forrester, Quinta do Côtto (Champalimaud), Quinta do Noval, Quinta do Vesùvio, Ramos Pinto, Smith Woodhouse, Taylor, Warre's, m.fl.