Här produceras relativt sparsamt med vin.  Produktionen (2021/2022) låg på 106 029 hl vilket motsvar runt 1.5% av Portugals samlade produktion.  Av detta är endast 22% kvalitetsvin Trás os Montes DOP, 16% lantvin Transmontano IGP och hela 62% Vinho, dvs enklare bordsviner.  Aralen är på 10 701 ha.

Vinerna går från lätta och massproducerade på de högre belägna vinfälten till fylliga och alkoholstarka i söder.  Det som produceras mest är en spritsig, halvsöt rosé.

Mestadels används samma druvor som i närliggande Douro, vilket innebär att för röda viner används bl a; Bastardo, Tinta Carvalha och Tinta Amarela.  För vita viner, druvorna; Gouveio, Malvasia, Codéga och Boal.

Bästa producenten är; Valle Pradinhos som visserligen ligger i Valpaços, men saluför vinerna i den allmännare Vinho Regional Trasmontano appellationen.  Detta då man använder en större andel Cabernet Sauvignon än vad som är tillåtet.

Duriense/Douro e Porto.

Douro DOP. (för Portvin se nedan)

Dourodalen är Portugals i särklass mest kända vinområde.  Detta då det är här som portvinet kommer ifrån.

Floden Douro (Duero i Spanien) som börjar nära Rioja på spanska högslätten skär ner i en klyfta (precis innan gränsen till Portugal), bildande den fantastiska Dourodalen, på sin väg österut genom landet för att slutligen mynna ut i Atlanten vid staden Oporto.  Av de 20 milen som Dourofloden rinner genom Portugal så är dom första 10 helt magnifika, och det är dessa som i princip "motsvarar" vindistriktet Douro.

Dalen blev faktiskt 2001 klassad av "världskulturarv" av UNESCO just för dess långa (närmare 2000-åriga) historia och dess enastående exempel på ett traditionellt europeiskt vinlandskap och dess utveckling.

Själva Dourodalen sträcker sig från byn Barqueiros i väst (bara 7 mil från Atlanten) till Spanska gränsen i öst, och skyddas i väst av alltför starka Atlanteninfluenser av bersmassivet Serra do Marão.  Exempelvis så är den årliga nederbörden runt 1200 mm vid kusten mot 400 mm vid den spanska gränsen.  Vinregionen Douro (dalen) delas in i tre officiella distrikt;  Baixo Corgo, Cima Corgo och Douro Superior.

• Baixo Corgo - Nedre Corgo (~30% av odlingsarealen, 2021), ligger längst västerut och sträcker sig från byn Barqueiros till bifloden Corgo, som flyter in i Douro norrifrån precis uppströms staden Régua.  Detta är den kallaste och våtaste (900 mm/år) av de tre regionerna och producerar också de sämsta vinerna.  De fåtal viner som klassificerar sig för att bli portvin blir oftast till billiga "Ruby's" och "Tawny's".
  
  
• Cima Corgo - Övre Corgo (~47% av odlingsarealen), uppströms från bifloden Corgo, omkring staden Pinhão, är det bästa (portvins)området.  Här är det både torrare (700 mm/år) och några grader varmare än i Baixo.  Här ligger också de flesta av de bästa vingårdarna (quintas) och det är här som de bästa portvinerna, Vintage port, LBV och "aged" Tawny, görs.
  Återkommer till klassificering av vingårdarna senare men 2021 så kom hela 74% av den A-klassade musten härifrån vilket klart indikerar att Cima Corgo är bästa provinsområdet.
  
  
• Douro Superior - (~23% av odlingsarealen), längst österut mot Spanien, är det torraste (400 mm/år) och varmaste distriktet.  Är relativt outnyttjat för vinodling, men plattare områden nära den spanska gränsen har potential för att både ge bra viner och vara lättare att bruka.

Klimat och jordmån.  Nämnda bergsmassivet Serra do Marão gör att Dourodalen har ett inlandsklimat trots närheten till Atlanten, bl.a. genom att skydda området mot alltför mycket nederbörd.  Även om klimatet varierar över dalen så gäller generellt att somrarna är mycket heta medan vintrarna är kalla.  Man ser ofta beskrivningar såsom att här råder "nio månader av vinter och tre måndader av helvete" ("nove meses de inverno e três de inferno").  Jordmånen, vid själva floden, domineras av skiffer medan den längre norrut istället domineras av granitjord.  Låter enkelt men det är lite av ett underverk och generationers slit att det överhuvudtagit går att odla vindruvor här.  Många terraser är handgjorda, utthuggna ur berget, och om inte det vore nog så har generationer slagit sönder sten till mindre partiklar som idag utgör jordmånen.

Ursprungsbeteckningen Douro DOP, och odlingarna/odlingsområdet det omfattar, är nästan helt identiskt med portvinsdistriket, men förutom det förstärkta portvinet (se mer nedan) så tillverkas här både röda, vita och en liten del roséviner.  Ungefär hälften av Dourodalens produktion är portvin, resten är bordsvin.  Av bordsvinet, Douro DOP, så är det mesta ~77% rött, ~23% är vitt, och mycket lite är rosé. 

Douros/Portos odlingsområde är på 44 180 ha (av Dourodalens totalt runt 250 000 ha) indelade i nästan 103 000 odlingslotter, som i sin tur odlas av ca 20 000 bönder (källa: IVDP och gäller 2021).  Odlingslotterna är klassificerade enligt ett komplicerat system (efter läge, jordmån, avkastning, mm) och varje år beslutas hur stor andel av skörden som skall få användas till portvin.  Ju bättre klassificering desto större andel får användas till portvinsproduktion, och då "portvinshusen" betalar bra så får bönderna ett incitament till att försöka få fram allt bättre viner.
[se Portvin, Klassificering]

Urprungsbeteckningen, Douro DOP, för de stilla vinerna kom så sent som 1979 och sedan dess (mest de senaste 10-20 åren) så har en förändring skett såtillvida att det inte längre är en självklarhet att den bättre andelen av skörden går till portvinsproduktion, dvs till Porto DOP.  Numera så utvecklar även flera portvinshus, ja för den delen också enskilda odlare, sina egna viner, varav många hör till portugals bästa.

Casa Ferreirinha är en av Douros bästa producent när det gäller vanliga viner.  Räknas vidare som den som står bakom Douros utveckling när det gäller vanliga stilla viner.  Ägs av vingiganten Sogrape (se mer, Beiras).  Ferreirinhas bästa vin är inte något högklassisk portvin, även om sådana också tillverkas, utan det är ett torrt rött bordsvin, Barca Vehla.  Barca Vehla (som betyder segelbåt) är ett av portugals bästa bordsvin och har en karaktär som får en att tänka på stora bordeauxviner.  Druvor som används (årgång 2011) är Touriga Franca (50%), Touriga Nacional (30%), Tinta Roriz (10 %), och Tinto Cão (10%).

I Douro används många olika druvsorter, t ex är mer än 80 olika sorter godkända för portvinstillverkning.  Druvor som används är (främst); Touriga Franca (27.3%, 2021), Tinta Roriz (Tempranillo, 16.4%), Touriga Nacional (10.6%), Tinta Barroca (7.4%), Trincadeira (Tinta Amarela), Marufo (Mourisco Rosco), Tinta Câo, m.fl. för röda viner, och Síria (Roupeiro), Rabigato, Malvasia Fina, Viosinho, Gouveio (Verdelho), m.fl. för vita.

Av druvorna ovan så är Touriga Nacional allmänt erkänd som den allra bästa druvsorten och den som ger mest högkvalitativa viner.  Druvorna är små och ger ett bäcksvart vin med mycket extrakt och garvsyra, och intensiv arom.

Producenter.

Exempel på bra producenter för vanliga viner;
Quinta do Crasto, Quinta do Vale Meão, Wine & Soul, Casa Ferreirinha, Lemos & van Zeller, Nieport, Quinta da Romaneira, Quinta das Carvalhas, Quinta do Vallado, Quinta do Noval, m.fl.

Portvin/Porto DOP.

Allmänt.

Portvin är ett förstärkt sött vin (starkvin, VDN-vin) från Dourodalen i Portugal.  Ett vin som får sin sötma genom att man avbryter jäsningen med vinsprit (brandy) innan allt socker jäst färdigt.  Förstärkningen har sin bakgrund i att man höjde alkoholhalten så att vinet bättre skulle klara båttransporten (både till kusten via Dourofloden, och vidare utskeppning).  Från början förstärktes vinerna endast med några procent till de runt 20 % som vi har i dag. 

Produktionsområdet ligger (som redan nämnts) i nordöstra Portugal, närmare bestämt i Dourodalen.  Årsproduktionen är runt 767 000 hl (2021/2022) och odlingsarealen är 44 180 ha (Porto DOP och Douro DOP).  En ökande mängd av vinerna säljs under gårdens (quinta) namn.  Det finns över 80 sådana och runt 20 000 självständiga odlare i distriktet.  Vingårdarna klassificeras bl.a. enligt läge, sluttning, höjd över havet, jordmån, druvsorter, vinrankornas ålder etc.

Historia.

Portvinshistorien börjar visserligen på den senare delen av 1600-talet, men Portugiserna har förstås tillverkat vin lång tid tillbaka, ja ända sedan romarna introducerade vinet på den Iberiska halvön under första århundradet före kristus.

Även om Portugiska viner redan innan hittat till England så börjar portvinshistorien 1678 med att England förklarade krig mot Frankrike.  Blockad av franska hamnar, tillfälligt förbud mot import av franska viner, följt av de strafftullar som infördes 1693 (av William III), gjorde att man på allvar "fann" de portugisiska vinerna.  Efterfrågan ökade, men då man inte var nöjd med kvaliteten så började man (brittiska handelshus) att själva engagera sig i vinproduktionen.  Detta ledde till att många företag redan på 1600-talet etablerade sig i Portugal, däribland Warre's (1670) och Taylor-Fladgate (1692).  Engelsmännen organiserade vintransporterna nedför Dourofloden och ordnade lagringsmöjligheter vid Gaia (Portos tvillingstad, numera stadsdel) - Vila Nova de Gaia.

Under den här tiden, alltså någon gång på senare delen av 1600-talet, "uppfanns" portvinet som ett konserveringssätt.  För att öka hållbarheten så gjorde man nämligen som i Madeira, man spritade helt enkelt upp vinerna med lite druvsprit innan utskeppningen.  Från början var vinerna billiga och såldes på barer och pubar som "Brown Port".  Namnet portvin kommer från skeppningshamnen Oporto eller Porto ute vid atlantkusten.  Obs! att vinet var uppspritat efter jäsningen och var således torrt. 

Methuentraktaten år 1703.  En viktig faktor som fick än mer fart på portvinshandeln var de sk Methuentraktaten, vilket medförde låga tullar vid handel mellan England och Portugal.

1727 så bildade de brittiska handelshusen ("Port Shippers") en intresseorganisation som kallas för "Factory House" för att tillsammans kunna köpslå med druvodlare, och på så sätt hålla ned priserna.  Denna intresse organisation förvandlades så småningom (1800-talet) till den privatklubb som den fortfarande är.  Factory House är idag en historisk symbol för brittisk närvaro och betydelse. 

Factory Houses var (är) inget unikt för Portugal och portvinerna, utan dessa intresse organisationer bildades lite varstans, framförallt vi utskeppningshamnar, för att främja brittiska intressen.  Det unika med det i Oporto är att det är det enda som fortfarande kan sägas vara i drift.

Ökad efterfrågan (början på 1700-talet), bl a efter nämnda Methuentraktaten, ledde till högre priser, överproduktion och förfalskningar.  Exempelvis så fuskades det med tillsats av socker och fläderbärsjuice.  Till slut (1740-talet) så sjönk efterfrågen kraftigt, vilket tvingade de portugisiska myndigheterna (Marquês de Pombal) år 1756 att inrätta ett kontrollorgan för att helt enkelt övervaka vinproduktionen och styra upp kvaliteten (den s.k. klassificeringen).  Detta ledde också till att Engelsmännen förlorade sitt "monopol" över portvinshanteringen.

Portvinshandeln tog därefter ny fart och uppgick i början på 1800-talet till 30 miljoner liter - "The Golden Age of Vintage Port".  Det var också på 1800-talet som dom söta portvinerna kom på allvar, innan så var uppspritning av torra viner vanligast.  1878 kom vinlusen, Phylloxera vastatrix, till Dourodalen och förstörde stora delar av vinnärningen.  Hur som helst så hade man redan kommit på lösningen, ympning på amerikanska rotstockar, men det ledde ändå till mödosamma omplanteringar.  Detta följdes av stora översvämningar 1909.

Även om det var först på 1800-talet som dom söta portvinerna slog igenom, så såg dom första dagens ljus på 1730-talet, genom att man då (på sina håll) började att avbryta själva jäsningen med sprit, resulterande i just sötare viner.  I slutet på 1800-talet fanns inte dagens portvinstyper utan, förutom Vintage Port, bara tre sorter;  Dry - utjäst torrt vin gjort utan tillsatts av alkohol, Medium - ganska sött vin gjort med liten mängd sprit tillsatt under jäsningen, och Rich - sött vin likt dagens portvin och gjort genom tillsatts av 1/5 druvsprit.

Den nuvarande typindelningen (portvinstyper, se nedan) är av ungt datum och uppstod på 1970-talet.  År 1970 kom nämligen Taylors 1965 LBV som den första Late Bottled Vintage, även om detta - som så mycket annat - kan diskuteras.  Kategorin tillkom officiellt 1958 och det lär ha funnits en Ramos Pinto LBV 1927.  1973 skapades det nya regler kring möjligheten att sätta en åldersangivelse på ekfatslagrat portvin, och "aged tawny" var fött.  Även här så påstår sig Taylors vara först och släppte en 10, 20, 30, och 40 års serie med Tawny´s.  Något som borde varit en omöjlighet om dom inte redan dessförinnan  – utan att det stipulerades på etiketterna – gjorde motsvarande viner.  Vintage Port då?  Ja den första buteljerad på flaska lär ha sett dagens ljus så tidigt som 1775.  Dock så lär det ha sålts en årgång 1765 på Christie’s 1773 men då på fat.

Uppfinningen av portvinet kan härledas till en vinhandlare i Liverpool, som 1678 skickade sin son till Portugal för att leta efter lämpliga viner att importera.  I ett kloster vid staden Lamego, högt uppe i bergen ovanför Douro, så lärde han sig av abbotten att man, genom att tillsätta Brandy under (snarare än efter) jäsningen, kunde genom att döda av den aktiva jästen få fram en sorts söta alkoholstarka viner. [fri översättning från "The Oxford Companion to Wine - Jancis Robinson"]

Klassificering.

Portvinet, som är Europas äldsta kvalitetsvin, klassificerades redan år 1756 (vilket är nästan 100 år innan klassificeringen i Bordeaux 1855).  Sedan 1756 så har lagarna uppgraderats flera gånger. 

Exempelvis så var det förr (innan 1996) tillåtet att exportera portvin i fat, vilket gjorde att det gick att köpa härtappade portvin.  Numera så måste allt portvin buteljeras i Portugal.  Vidare gäller (från 1986) att man både får lagra och buteljera på själva vingårdarna.  Innan så gällde att allt portvin måste lagras i Vila Nova de Gaia, vid Douroflodens mynning (mitt emot staden Oporto). 

Den officiella organisationen som har till uppgift att reglera produktionen och kontrollera prissättningen är (från 1995) CIRDD, Commissão Interprofessional da Região Demarcada do Douro.  CIRDD representerar både odlare, genom deras intresseorganisation Casa do Douro, och vinhandlarna (de sk "Shippers").  Portvinsinstitutet (Instituto dos Vinhos do Douro e Porto, IVDP) är annars den statliga myndighet som kontrollerar själva vinhandlarna och som slutgiltigt (genom analys och provningar) godkänner portvinerna och delar ut den äkthetsetikett som sitter över flaskhalsen.

Varje vingård är registrerad hos Casa do Douro, vilket är det officiella organ (från 1932) som representerar odlarna.  Vingårdarna är sedan klassificerade i sex olika kategorier, A till F, beroende på fysiska faktorer såsom; läge, topografi (höjd, lutning), jordmån, klimat, druvsorter, exponering, ålder på vinstockarna, produktivitet och skötsel.  Med denna kategorisering som bas så bestäms hur mycket portvin (beneficio) som respektive vingård får tillverka varje år.  Detta bestäms årligen av portvinsinstitutet (Instituto do Vinho do Porto, IVP), som sedan delar ut tillstånd till respektive odlare.  En lustighet i sammanhanget är att det finns ett antal vingårdar som har "hemlig" klassificering.

Generellt så får vingårdar kategoriserade som A göra portvin på ungefär hälften av sin skörd, medan de som är kategoriserade som F oftast inte får göra något portvin.  Överskottet går till bordsvinstillverkning.  När det gäller portvinstyperna så bestämmer man efter den lagrade mustens kvalitet (och inte i första hand utifrån druvorna).  Detta gör att tidpunkten för beslutet är beroende på vilken typ av portvin man avser tillverka, exempelvis bestäms Vintage under 2:a året efter skörd, medan Late bottled vintage bestäms under 4:de året efter skörd.  Det är portvinsinstitutet som efter analys av prover från producenterna avgör och godkänner portvinerna och också deklarerar goda årgångar "Vintage".

"Benefíco" - Den mängd must som får användas till att göra portvin på ett år.

Druvor.

Mängder med druvor, 28 blå och 19 gröna, är tillåtna för produktion av portvin.  Det är till och med så att många odlare inte ens vet vilka druvor somdväxer i sin egen vingård då det är vanligt att det växer en blandning av druvsorter på en enskild vingård.  Nyplanterade vingårdar innehåller dock oftast en varietet (druvsort).

Hur som helst så kan man urskilja några druvsorter som anses som bättre.  De mest odlade blå resp. gröna druvor är (bästa i fetstil):

Blå druvor;	Touriga Francesa (Touriga Franca) Tinta Roriz (Aragonez) - Tempranillo Touriga Nacional Tinta Barroca Tinta Amarela (Trincadeira) Mourisco (Marufo) Malvasia Preta Tinta Carvalha Sousão (Vinhão) Tinto Cão, m fl.	27% 16% 11% 7% 3%
Gröna druvor;	Siria (Roupeira) Rabigato Malvasia Fina Viosinho Moscatel Galego Branco Códega do Larinho Malvasia Rei Gouveio - Verdelho, m fl.	4% 4% 3% 2%

De bästa druvsorterna har den viktiga egenskapen gemensamt att de alla är små och tjockskaliga.  Något som gör att de både kan motstå Douro's hetta och torka, och att de ger låga skördeutbyten och koncentrerade viner.

Vinifikation.

Vinskörden sker ofta för hand då odlingsområdena (branta terrasserade sluttningar) inte går att skörda mekaniskt.  Vindruvorna överförs till vingården ("quintan"), där avstjälkning, pressning och efterföljande jäsning tar vid.

De flesta viner görs idag i moderna anläggningar där det mesta är mekaniserat och/eller automatiserat.  Detta gäller såväl krossning som extraktion/maceration, och de antingen öppna eller slutna tankarna är utrustade med automatiska pumpsystem och mekaniska blandningssystem (s.k. "autovinifikation").  När skörden når anläggningen så avstjälkas den och krossas varsamt för att få bästa möjliga maceration.  Musten svavlas (sulfit) men vanligtvis tillsätts ingen odlad jäst utan man klarar sig på den som naturligt följer med druvornas skal.  Temperaturen hålls stabilt runt 30-32ºC under hela jäsningen tills det att alkohalten nått 4-6% (volym%).  Därefter så dräneras den fermenterade musten och klaras, ofta genom användande av roterade filter, innan den förstärks med 77%-ig vinsprit (s.k. aguardente) och läggs på fat.  Mängden vinsprit uppgår till 110 liter per 440 liter vin.  Detta ger 550 liter, vilket är vad ett fat (s.k. pipe) rymmer, och en slutlig alkoholhalt på runt 20%.

Vid första omdragningen så klassas vinerna efter smak där dom bästa reserveras för att blir årgångsvin (Vintage, LBV, etc) medan de flesta blandas.  Vinerna som reserverats luftas för att stabilisera färgen och lagras sedan på uppfyllda fat såsom vanliga rödviner.  Vintage Port buteljeras efter 2-3 år och LBV efter 4-6 år, varefter dom fortsätter att utvecklas under reduktiva betingelser på flaska.  Blandvinerna (Ruby, Tawny, White Port, "Aged" Tawny, etc) lagras däremot under oxidativa betingelser i ej uppfyllda fat och får - ju längre tid dom lagras -  en mer komplex och karamelliserad karaktär.

Traditionellt så pressades allt vin genom att "trampas" i stora stenkar (s.k. lagar).  Detta görs fortfarande för vissa toppkvalitéer och hos mindre vingårdar (quintas).  Trampningen räknas nämligen fortfarande som det bästa sättet att pressa druvor, att extrahera ut färg och tanniner, utan kärnorna går sönder.  Kärnor som annars kan ge viss bitterhet åt vinerna.  Det faktum att vinet förstärks efter bara 1-2 dagar gör att den här extraktionen är extra viktig, när det gäller vanliga röda viner så får ju extraktionen pågå under betydligt längre tid.

Nästan alla viner överförs till produktionsanläggningar i Vila Nova de Gaia, vid Douros flodmynning (Altanten), för lagring och buteljering.  Transporten skedde ända fram till 1950-talet med flodbåtar, Barco Rabelo, men numera används lastbilar.  Lagringen sker på stora ekfat (pipe, 550 l) och på flaska.  Eklagringens längd varierar åtskilligt, från 2 till 100 år, och sker under oxidativa betingelser.  Vissa vintyper lagras i huvudsak på butelj.  Största delen av portvinerna är blandade ur olika fat och olika årgångar.

Orsaken till transporten till Vila Nova de Gaia är att lagen, ända fram till 1986, stadgade att allt portvin skulle lagras och buteljeras där.  Numera hittar alltmer portvin nya vägar till marknaden än genom Vila Nova de Gaia.

Servering.

När det gäller servering av portvin så behöver man tänka på att vissa sorter (åtminstone vintage port och crusted port) kräver dekantering p.g.a. den fällning dom bildar vid mogning.

Vintage port (och liknande kvaliteter) serveras företrädesvis mellan 16-18 grader, medan tawny och white port serveras kylt 10-12 grader.  Skall vinet serveras som sällskapsvin så passar det bäst kylt.  Portvin passar annars utmärkt att serveras till olika ostar, typ cheddar, parmesan, brie, ädelost, m.fl.

Portvinstyper.

Portvin finns i ett flertal olika typer, dels beroende huruvida vinerna är gjorda på en årgång eller en blandning av årgångar, och dels på hur länge och med vilken metod de är lagrade.  Vinerna kan vara mognade huvudsakligen på på flaska, ruby- eller vintage-stil, dvs de har buteljerats tidigt (kort fatlagring) och utan filtrering, eller så kan de vara mognade huvudsakligen på fat, tawny-stil, och är då konsumtionsfärdiga vid buteljeringen.  De "flaskmognade" vinerna fortsätter att utvecklas länge på flaska och kan lagras i tiotals år.  (Ruby och tawny är således huvudtyperna från vilka övriga utgår.)

Jag har valt att indela typerna efter stilen, ruby och tawny, snarare än efter huruvida dom är lagrade, även om det hyfsat följer varandra.  Portvinsinstitutet (IVDP) följer för övrigt samma indelning, medan andra sätter mer värde i tiden för fathanteringen än själva stilen.  Detta gör att vissa (hemsidor, producenter, etc) exempelvis klumpar ihop Vintage och Single Quinta Vintage som flasklagrade, och övriga typer (även alltså LBV, Ruby och Ruby Reserve med Tawny's) som fatlagrade, detta då de alla buteljeras drickfärdiga efter en tids fatlagring.

Allt portvin lagras under starkt oxidativa betingelser.  Denna lagringsprocess medför att strävheten minskar, bouqueten utvecklas, samtidigt som färgämnen kondenserar ihop och faller ut.  De mindre lagrade (mindre oxiderade) rubyportvinerna bibehåller fruktheten hos unga viner, och har också en mer eller mindre mörkt röd färg.  De äldre, mer oxiderade, tawnyportvinerna blir nötigare i karaktären och antar en gyllene röd till läderbrun färg, beroende på lagringstid.

Vidare så kan man skilja på brittisk och portugisisk stil, där den brittiska står för torrare, tanninrikare, och mer lagringsdugliga viner, medan de portugisiska är mjukare, sötare, och mognar fortare.  Det brukar synas på etiketten vilken stil portvinet har ("brittisk etikett").

Ruby (flasklagrad) stil:

• Ruby är basportvinet och består ofta av en blandning av ordinära druvor från ordinära vingårdar.  Vinerna (också blandningar) är enkla, fruktiga och söta.  Färgen är ofta mörkt röda (därav namnet).  De har lagrats en kortare tid, 2-3 år, på fat (trä, cement eller rostfritt stål) före blandning, filtrering och buteljering.  Ruby vinner inte på lagring och saluförs ofta under ett märkesnamn.

• Ruby Reserve Port (f.d. Vintage Character) är en blandning av "ganska" högklassiga viner från en eller flera årgångar (en LBV som är en blandning av vin från olika årgångar).  Ruby Reserve Port lagras upp till fem år på fat innan det buteljeras drickfärdigt.  Saluförs ofta under "märkesnamn" och är lite av husets "stilbildare".  Termen Vintage Character förbjöds av IVDP 2002.
  
  Obs! att Ruby (och Ruby Reserve) huvudsakligen är fatlagrade och har buteljerats drickfärdiga.  Att jag ändå valt att sortera in dom under Ruby (flasklagrad) stil är just det faktum att dom fatlagrats såpass kort tid att dom i sin karaktär är mer lika Vintage och LBV.

• Late bottled vintage (LBV) är årgångsviner som har lagrats längre på fat än en normal "vintage port" (se nedan) och buteljeras drickfärdiga.  LBV lagras 4-6 år på fat, mot 2 år för vintage port, och är tänkt som ett prisvärt alternativ.  Dessa viner kan behöva dekanteras, speciellt de som fått mogna i 4 år och som fortsätter att utvecklas på flaska.  Etiketten anger både tiden (år) för skörden och buteljeringen.  LBV når aldrig de "höjder" som vintage port kan nå.

• Vintage port (årgångsportvin) görs endast goda år och är den ovanligaste och dyraste stilen.  Vidare så används bara vin från de finaste vingårdarna och bästa druvsorterna.  Vad som är ett gott år bestäms av portvinsinstitutet (se klassificering ovan) efter analys av prover som portvinsfirmorna skickat.  Denna årgångsbetämning görs under andra året efter skörd, och då bestäms också hur mycket av respektive vingårdarnas must som får användas.  Vinet lagras på fat i 2-3 år och tappas sedan på butelj, där det behöver minst 10 år för att mogna.  Karaktären är tyngre, intensivare och fylligare än för ett tawny portvin, som mognat lika länge, och typiskt för smaken är en varm kryddig fruktighet.  Vidare så bildar vintage port en kraftig fällning och bör därför dekanteras.
  Deklarerade årgångar dom senaste årtiondena är: 1980, 1983, 1985, 1991, 1992, 1994, 1997, 2000, 2003, och 2007.  2011 verkar vara på gång - åtminstone så är det en exceptionell årgång.

• Single-quinta port är ett årgångsportvin som kommer från en enskild vingård.  Är ofta lite "sekunda" då portvinet ofta görs som ett specialvin (från den bästa vingården) under goda år, men ändå år då den allmänna skördekvaliteten inte duger till för att skörden skall utses till "Vintage".  Under de allra bästa åren så utgör dessa viner istället ryggraden i många firmors Vintage port.  Hur som helst så behandlas vinet som ett Vintage port, dvs det lagras på fat i 2-3 år och sedan vidare ofiltrerat på flaska.  Kvaliteten är hög och vingårdarna är ofta portvinfirmornas "flaggskepp".  Ofta så saluförs vinerna vinerna 8-10 år gamla, när dom anses vara drickfärdiga.  Ofta så står namnet på vingården på etiketten följt av "Vintage Port", ex "Graham's Malvedos Vintage Port".

• Crusted port är en specialitet (brittisk) och inte erkänd som stil i Portugal.  Crusted port är en ruby port av högre kvalitet utan årgångsbeteckning, detta då den görs av en blandning av viner från olika årgångar.  Buteljering sker tidigt (men ändå senare än för vintage vinerna) och vinet utvecklas på flaska.  Vinet filtreras inte innan buteljering och får en skorpa av sediment efter 2-3 år på flaska (därav namnet, crusted port).  Dekantering är därför nödvändig.

• Garrafeira (som betyder något åt "vinkällare/vinskåp") är en beteckning som är vanligare förekommande när det gäller stilla viner än när det gäller portvin.  Är en stil/typ som hör ihop (och förknippas) med enskilda portvinshuset Niepoort, men som numera är ett begrepp som även andra kan använda.  För att ett portvin skall få beteckningen Garrafeira så ska vinet vara från en enskild årgång, lagras på fat med efterföljande flasklagring i minst 8 år på större glasbuteljer, sk demijons.  Ofta är lagringstiderna snarare 30-40 år.

Tawny (fatlagrad) stil:

• Tawny som betyder gulbrunt-läderfärgat på engelska, är i sin enklare, och vanligaste, form en blandning av vitt portvin och ruby port.  Riktig (och exklusivare) tawny lagras på träfat i oxidativ miljö så länge - minst 5 år - att det "bleknar" och får sin guldbruna färg.  Dessa viner karaktäriseras av söta nötaktiga smak.  Vidare så är tawny inte lika söt som ruby eller vintage port, och passar utmärkt att serveras till ost.  Ofta så producers tawny på lättare viner från det "fattigare" Baixo Corgo distriket (nedre Corgo).  Tawny vinner inte på lagring utan skall konsumeras inom några år från buteljeringsdatumet.

• "Aged" Tawny är Tawny som lagrats mer än 6 år på fat som med lagring antagit en brunröd färg (tawny).  Ofta används beteckningarna (på etiketterna) 10-, 20-, 30-, eller 40-åriga.  Dessa viner görs från en blandning av goda årgångar och åldersangivelserna anger blandningarnas genomsnittsålder (smakmässigt!).  Faktiskt så görs Tawny's ofta på viner som hade blivit Vintage Port om årgången blivit deklarerad.  Vidare så dras vinet om en eller flera gånger.  Dessa viner karaktäriseras av sin mjuka och eleganta smak (rostade nötter, brunt socker, kaffe, choklad, russin, mm.).  Både lagringstiden och buteljeringsdatum står på etiketten.

• Colheita (betyder "skörd") är ett högklassigt tawny portvin från en enskild årgång som, liksom late bottled vintage, lagras längre på fat, minst 7 år, och buteljeras drickfärdiga.  Colheita port saluförs med en årgångsbeteckning och behöver inte dekanteras.  Colheita görs mest av "portugisiska" vinhus, och etiketten anger årgång och buteljeringsår.

White port (vitt portvin) utgör mindre än 10 procent av produktionen.  Finns från torrt till sött, och vinner inte på lagring.

Lite data för jämförelse.  År 2009/2010 (säsongen) så producerades det 1.35 miljoner hl vin i Douro varav 0.774 miljoner hl var portvin vilket motsvarar nästan 60%.  Vidare så var (av årgång 2009) 38.2% Ruby, 19.8% LBV, 5.1% Vintage, 9,4% Tawny, 25,9% "aged" Tawny och 1.6% Colheita.

Producenter.

Portvinsproducenterna är (vilket i alla fall jag tycker är tråkigt) väsentligt färre än vad floran av firmanamn och etiketter antyder.  Det är ett fåtal ägargrupperingar och portvinsfirmor som mer eller mindre kontrollerar det mesta.  Dessa ägargrupperingar är:  Fladgate Partnership (Taylor, Fonseca, Croft), Symington Family Estates (Warre, Dow, Cockburn, Quinta do Vesuvio), Sogrape (Ferreira, Offley, Sandeman) och Sogevinus (Kompke, Cálem, Burmester, Barros).  Andra betydande producenter är:  Quinta do Noval, Churchill, Royal Oporto (Real Companhia Velha), Niepoort, Ramos-Pinto (ägs av Louis Roederer), Krohn, m.fl.

Churchill och Niepoort förtjänar lite extra uppmärksamhet, dels för att dom är udda företelser men på olika sätt och sedan för att dom båda helt enkelt gör bra portviner.

Churchill är en ovanlighet såtillvida att det är ett privatägt hus som startades så sent som 1981 av portvinsättlingen Johnny Graham men som var tvungen att använda hustruns familjenamn då portvinshuset Graham redan 1970 sålts till Symington.  Man började i liten skala utan egna vingårdar men äger idag Quinta da Gricha och Quinta do Rio.  Fokusen är på kvalitet snarare än volym.

Niepoort är ett familjeägt portvinshus med gamla anor.  Egentligen äldre tradition än många av dom 1600-tals porvinshus som idag ägs av stora "grupperingar där traditionen sedan länge har ersatts av styrelser, årsberättelser och inte minst av avkastningskrav.  Niepoort är ett oberoende privatägt portvinshus där det idag är femte generations Niepoort's (syskonen Eduard Dirk Niepoort och Verena Niepoort) som styr. Och inte nog med det, även vintillverkningen är traditionsbyggd.  José Rodrigo Nogueira är femte generationens "masterblender".

Quintas (några producenter och deras vingårdar)
Churchill's Fonseca Dow's Graham's Kopke Croft Noval Ramos-Pinto Taylor's Warre's	Quinta do Gricha Quinta do Panascal Quinta do Bomfim Quinta dos Malvedos Quinta São Luiz Quinta da Roêda Quinta do Noval Quinta de Ervamoira Quinta de Vargellas, de Terra Feita Quinta de Cavadinha