Piemonte, Vinområde i Italien.

Piemonte - "landet vid bergets fot", är en gammal region, starkt präglad av historia och gamla slott. Regionen, som alltid har varit en rik och välmående del av Italien, är känd för sin mat och sina viner, som räknas till landets främsta. Huvudstaden i Piemonte, och Italiens fjärde största stad, är industristaden Turin (Torino) som ligger centralt i regionen. Turin förknippas bl a med bilkoncernen Fiat och fotbollslaget Juventus.

Geografiskt så odlas det vin dels vid alpernas "fötter" i norr, framförallt i dalgångarna följande floden Dorea Baltea från Aosta dalen och vid Novara- och Vercillikullarna vid Sesiafloden, och dels i det kullriga sydöstra Piemonte. Sydöstra Piemonte kan beskrivas som en jättelik dal mellan Alperna i norr och Appenninerna i öster, med centralorter som Asti, Alba och Gavi. Då klimatet annars är för strängt så utnyttjas främst syd-, väst- och östsluttningar.

Följande Dorea Baltea flytande söderut ligger först Nebbiolo-området Carema som gränsar geografiskt till Donnaz i Aostadalen. Här är vinodling enbart möjligt tack vare floden som ger dom rätta klimatmässiga förutsättnigarna. Söderut kring staden Ivrea ligger sedan området Erbaluce di Caluso där den ovanliga gröna druvan Erbaluce odlas. Bäst dock som sött, Caluso Passito, gjort på torkade druvor.

Vid de tidigare nämnda Novara- och Vercellikullarna, i nordöstra Piemonte, är det istället floden Sesia som ger dom klimatmässiga förutsättningarna för vinodling. Här ligger vinområdena Coste della Sesia, Colline Novaresi, Lessona, Bramaterra, Gattinara, Boca, Ghemme, Sizzano och Fara. Coste della Sesia och Colline Novarsi omfattar både vita viner gjorda på Erbaluce och röda druvrena viner på druvor såsom Nebbiolo, Croatina och Bonarda. Ghemme, Gattinara, Bramaterra, Lessona, Boca, Sizzano och Fara är alla rödviner baserade på huvudsakligen Nebbiolo (Spanna).

Huvudelen av regionens viner kommer dock från Langhe- och Roerokullarna, sydöst om Turin, där landskapet präglas av vackra delvis vinstockstäckta kullar. Här nära staden Alba ligger Barolo och Barbaresco, Piemontes och kanske Italiens bästa vindistrikt. Nebbiolo härskar här även om den mest odlade druvan (faktiskt även i hela Piemonte) är Barbera. Vindistrikten går delvis "omlott" vilket gör att man faktiskt kan odla många olika vindruvor och göra olika DOC viner inom samma geografiska område. Längre norrut ligger staden Asti som är mest känd för sina söta mousserande viner på Moscato druvan. Längst sydväst ligger Gavi som där man gör vitt vin på Cortesedruvan. Strax norrom Alba ligger Roero där regionens kanske bästa vita viner görs, nämligen de gjorda på den ovanliga Arneisdruvan.

Klimat.

Piemonte ligger i nordvästliga Italien, på samma breddgrad som Bordeaux i Frankrike. Landskapet ligger "trängt" mellan franska Alperna på ena sidan och Appenninerna på andra, och hela 43 % av regionen är bergslandskap. Resten består av kullar eller plattlandskap. Av regionens 8 provinser så kommer hela 93 % av vinproduktionen från de tre sydöstliga provinserna Asti, Cuneo och Alessandria (Langhe- och Roerokullarna beskriva ovan).

Det relativt svala och varierade klimatet (liknande Bordeaux's) gör att druvorna mognar långsamt. Bra år bäddar detta för ljuvligt koncentrerade viner, medan vinerna blir aningen tunna dåliga år (då druvorna inte hinner mogna tillräckligt). Detta gäller framförallt de röda vinerna.

Produktionsdata.

Piemonte är Italiens sjunde största vinregion med en total produktion på 2,549 miljoner hl/år, varav 59 % rött (eller rosé) vin, medan 41 % är vitt. Kvantitativt störst är annars Venetien med 10,145 miljoner hl/år följt närmast av regionerna Apulien (8,792 milj), Emilia-Romagna (7,039 milj), Sicilien (5,323 milj) och Abruzzern (2,937 milj).

När det gäller kvalitetsviner så är man dock näst störst med 2,120 miljoner hl DOC/DOCG viner per år (att jämföra med Venetiens 5,732 miljoner). Piemonte och Venetien står för en stor del (över 40%) av Italiens alla DOC/DOCG viner. I Piemontes fall så är idag över 80% av produktionen DOC/DOCG klassat. Dessutom ståtar man med flest DOC/DOCG i hela Italien och har i dagsläget 59 st varav 17 har högsta klassningen DOCG. [siffrorna gäller år 2016]

Piemonte fick sina första två DOCG 1980, Barolo och Barbaresco, och sedan dess har de fyllts på med Alta Langa, Asti / Moscato d'Asti, Barbera d'Asti, Barbera del Monferrato Superiore, Brachetto d'Acqui, Dogliani, Dolcetto di Diano d'Alba, Dolcetto di Ovada, Erbaluce di Caluso, Gattinara, Gavi / Cortese di Gavi, Ghemme, Nizza, Roero / Arneis di Roero, och Ruché di Castagnole Monferrato .

1994-96 reviderades Piemontes DOC system och bl a så inrättades Italiens första regionala appellationer. Sex stora DOC-zoner definierades; Piemonte, Langhe, Monferrato, Colline Novarese, Coste della Sesia, och Canavese. Exempelvis så kan ett Nebbiolovin från Barolo numera antingen ha klassningen Barolo DOCG eller Langhe Nebbiolo DOC, allt beroende på hur väl man uppfyller "regelverket". Barbera producerat i Asti kan tom kvalificera sig till tre appellationer, nämligen Barbera d'Asti DOC, Monferrato Rosso DOC och Barbera Piemonte DOC. Denna revidering gör det möjligt för alla viner att få någon form av DOC klassning och numera är över 80% "klassade".

Tittar man på appellationernas storlek så kan man konstatera att Asti dominerar stort med sina närmare 10 000 ha (strax över 20% av Piemontes vingårdsareal) och är produktionsmässigt Italiens fjärde största appellation, ytmässigt den femte. Totala uppodlade arealen i Piemonte är på 43 900 ha (2016), och de 15 största appellationerna (kvantitet) är (år 2015):

Appellation Produktion
[hl] Areal
[ha]

1. Asti / Moscato d'Asti DOCG 705 234 9 404

2. Piemonte DOC 237 713 ?

3. Barbera d'Asti DOCG 215 080 4 727

4. Barolo DOCG 106 063 2 073

5. Langhe DOC 95 512 1 519

6. Gavi/Cortese di Gavi DOCG 94 930 1 507

7. Barbera d'Alba DOC 88 330 1 561

8. Dolcetto d'Alba DOC 53 941 1 218

9. Barbera del Monferrato DOC 53 507 765

10. Roero / R Arneis DOCG 52 840 1 052

11. Monferrato DOC 52 514 ?

12. Barbaresco DOC 35 041 738

13. Nebbiolo d'Alba DOC 32 449 748

14. Dogliani (Dolcetto di) DOC 22 995 904

15. Brachetto d'Acqui DOC 21 182 841

[ Källa: Federdoc.]

Många småbönder gör att kooperativ och handelshus har haft en stark ställning i regionen. Billigare produktionsmedel har gjort att allt fler bönder väljer att göra sina viner själva. Detta har gjort att framförallt handelshusen har fått det svårt, och för att överleva så har dom fått investera i egna odlingar. Kooperativ står idag för ungefär 35 % av produktionen.

Druvor.

I tabellen nedan visas de kvantitativt viktigaste av Piemontes odlade druvor. Siffrorna som är från 2010 kommer från Kym Anderson – Which Winegrape Varieties are Grown Where?, ISBN (paperback) 978-1-922064-67-7 och gäller uppodlad hektar vingårdsmark.

Blå druvsorter: Gröna druvsorter:

  Barbera
  Dolcetto
  Nebbiolo
  Brachetto
  Freisa
  Grignolino 30 %
13 %
10 %
3 %

  Moscato Bianco
  Cortese
  Chardonnay
  Arneis
  Erbaluce 21 %
6 %

Som syns så dominerar på röda sidan; Barbera, Dolcetto och Nebbiolo, och på den vita; Moscato och Cortese. När det gäller internationella druvsorter så är dom alltså inte speciellt mycket odlade även om Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Pinot Nero (Pinot Noir) odlas sedan länge.

Lite om några av druvsorterna:

Nebbiolo. Emedan Barbera är själva arbetshästen som står för mycket av vardagsvinerna, så är Nebbiolo distriktets (ja, även italiens) förnämsta druva och är som sådan huvudkomponent i de många av de främsta italienska vinerna. Hela fyra (av de 17) DOCG-distrikten är Nebiolobaserade; Barolo, Barbaresco, Gattinara och Ghemme. De två sista med inblandning av druvorna Bonarda (Uva rara) och/eller Vespolina. Kändast är Barolo och Barbaresco som båda räknas som några av världens stora viner. Barolon är oftast både kraftigare och strävare, medan Barbarescon upplevs som lenare. Dessutom görs det Nebbiolo baserade viner i Roero, men här domineras appellationen av det vita vinet Arneis di Roero.

Nebbiolo ger djupt färgade kraftfulla garvsyrarika viner som har smak av; bär (körsbär, mullbär), plommon, viol, rosor, tjära, lakrits, tryffel, murkna löv, etc. Nebbiolo är en senmognande druva som behöver mycket höstsol, vilket gör att den kräver de bästa söderlägena. Man kan ibland se beteckningen "Sorì" på viner vilket betyder ungefär "soldränkt" indikerande att vindruvorna har vuxit på väldigt bra läge. Benämningen "Bricco" benämner vingårdar/lägen från kullar, och då framförallt från toppen.

Vidare är Nebbiolo lik Pinot Noir i fler än ett hänseende. Den är svårodlad, svårvinifierad, och muterar lätt. Detta gör att den än så länge inte ger stora viner någon annanstans än på just hemmaplan i Piemonte. För mig så har den även en doft/smak karaktär som påminner om just Pinot Noir. Men den är mycket tuffare och strävare! Även den ofta lägre färgintensiteten och dess förmåga att snabbt få en gulbrun mognadston (i kanterna) stämmer med Pinot Noir. Ursprunget verkar vara just Piemonte och den har omskrivits redan på 1300-talet. Namnet kommer av "Nebbia" som betyder dimma.

När det gäller mutationer så finns det mängder med kloner, Aostas Picoutenier och Lombardiets Chiavennasca beskrivs ofta som separata kloner, men annars så är de tre mest odlade klonerna; Lampia, Michet och Rosé*. Av dessa är Rosé, som namnet antyder, den blekaste av dem, medan Lampia är den i särklass mest odlade. I Langhe utgör den exempelvis mer än 90 % av Nebbiolo stockarna. De flesta odlare tillämpar dock sk massalt urval och har därför en blandning av kloner istället för att förlita sig på ett fåtal (sk klonalt urval).

* Med hjälp av DNA-teknik så har man visat sig att Nebbiolo Rosé är en helt egen druvsort skiljd från de övriga Nebbiolo klonerna. Den är dock nära släkt (avkomma eller förälder).

I distrikten i nordöstra Piemonte, Novara-Vercelli-Biella-området, så används ofta synonymen Spanna för Nebbiolodruvan. Namnet kommer utav en uppbindningsmetod på påle, spanna, som härrör från 1300-talet.

Barbera är den mest odlade druvan och mycket av en "vardagsdruva" i Piemonte där den ger kraftfulla matviner. Dock så visar den nu, med allt bättre lägen som förr var garanterade för Nebbiolo, att den även kan ge mycket bra viner. De resulterande vinerna kan vara allt från friska till tunga, oftast med en körsbärston i både doft och smak. Liksom för Nebbiolo så har druvan hög syra och kan lätt producera obalanserade viner. Även om den hör hemma här så odlas den i stora delar av Italien (där den är den fjärde mest odlade blå druvsorten efter Sangiovese), och även i delar av Nya världen. Av de olika appellationer som inkluderar druvan så är Barbera d'Asti och Barbera d'Alba bäst.

Dolcetto, som betyder "den lilla söta", ger lätta och mjuka, friska, nästan lite bittersöta viner. Typiskt är körsbär och torkad frukt i doft och smak, och bittra körsbärskärnor i eftersmaken. Druvan har låg sockerhalt och den ev. sötman som man ibland kan uppleva härrör från frukten, då vinerna nästan alltid är torra. Vinerna har ofta både låga tanniner och balanserad syra, men det finns sådana som gör mer fylliga och tanninrika exemplar. Här finns flera appellationer för druvan, men de bästa görs framförallt i Dolcetto d'Alba.

Moscato. När det gäller vita viner så är det de mousserande Moscato vinerna (Asti) som är dom mest kända, medan dom bästa nog är de ovanliga vinerna gjorda på Arneisdruvan (Roero DOC). Asti är för övrigt till ytan Italiens femte största DOC/DOCG.

När det gäller Muscat druvan så är det främst tre olika druvsorter som används till framställning av vin, och för att krångla till det ytterliggare så finns det mängder med kloner och även korsningar. De tre druvsorterna är; Muscat Blanc à Petits Grains, Muscat d'Alexandrie och Muscat Ottonel. Muscat Blanc à Petits Grains är både den bästa och den äldsta, och kan faktiskt vara världens äldsta druvsort med ursprung i Grekland. I Italien heter den istället Moscato di Canelli, men kallas Moscato Bianco. Muscat d'Alexandrie, även det är en gammal druvsort, har sitt ursprung (som namnet antyder) i Egypten. Muscat Ottonel är av betydligt senare datum och har fransk ursrprung (Loiredalen, 1852).

Moscato Bianco (Muscat Blanc à Petit Grains, Moscato di Canelli) är både den bästa av Muscat druvorna och den som alltså huvudsakligen används till Italiens (och även Piemontes) Moscato viner. Med varsam hantering, kall vinifiering, och avbruten jäsning, görs här de mest delikata, druviga och förförande söta Muscatviner man kan tänka sig. Blommor, fläder, tropisk frukt och apelsin är några doft/smak associationer som man kan se ibland. Själv så tycker jag att muskatkaraktären är unik och har svårt att sätta annat epitet än just "det doftar muskat" och möjligen tropisk frukt. Två varianter görs, vanligt mousserande Asti Spumante, och den delikatare lättmousserande Moscato d'Asti (se mer nedan under respektive appellation nedan).

När det gäller övriga druvsorter, exempelvis redan nämnda Cortese, Erbaluce och Arneis, hänvisas till respektive appellation nedan för mer information.

Områden

Piemonte består av många appellationer/områden (59 st), av vilka hela sjutton har den högsta klassificeringen, DOCG. Många av dessa 50-tal appellationer ingår i, eller överlappar, varandra, vilket är svårt att åskådliggöra. Hur som helst, några av de bästa appellationerna (vinerna) är;

DOCG-Appellationer (17 st);

Alta Langa (DOC) (från 2011).

Asti (Spumante) / Moscato d'Asti (DOCG).

Barbaresco (DOCG).

Barbera d'Asti (DOCG)).

Barbera del Monferrato Superiore (DOCG).

Barolo (DOCG).

Brachetto d'Acqui (DOCG).

Dogliani (DOCG) (2011).

Dolcetto di Diano d'Alba / Diano d'Alba (DOCG) (2010).

Dolcetto di Ovada / Ovada (DOCG).

Erbaluce di Caluso / Caluso (DOCG) (2010).

Gattinara (DOCG).

Gavi / Cortese di Gavi (DOCG).

Ghemme (DOCG).

Nizza (DOCG) (2014).

Roero / Arneis di Roero (DOCG).

Ruché di Castagnole Monferrato (DOCG) (2010).

DOC-appellationer (några utvalda);

Barbera (d'Alba, del Monferrato) (DOC).

Boca (DOC).

Bramaterra (DOC).

Bricco Dell'Uccellone (DOC).

Canavese (DOC).

Carema (DOC).

Dolcetto (7 st olika appellationer).

Fara (DOC).

Freisa (d'Asti, di Chieri) (DOC).

Grignolino (d'Asti, del Monferrato Casalese) (DOC).

Lessona (DOC).

Loazzolo (DOC).

Malvasia (di Casorzo d'Asti, di Castelnuovo don Bosco) (DOC).

Nebbiolo d'Alba (DOC).

Rubino di Cantavenna (DOC).

Sizzano (DOC).

Verduno Pelavrega / Verduno (DOC).

Langhe (DOC) - regional appellation.

Monferrato (DOC) - regional appellation.

Piemonte (DOC) - regional appellation. Piemonte rymmer faktiskt 17 av de totalt 74 vindistrikt som har rätt att bära den allra högsta kvalitetsbeteckningen, DOCG.

Alta Langa DOCG.
[ 88 ha, 6 280 hl/år (2015) ]

I Alta Langa, som är den södra delen (eg. den sydöstra) av Langhe regionen (den norra kallas för Bassa Langa), så dominerar jordbruk med fårskötsel och vintillverkning. Som beskrivits överlappar många av Piemontes appellationer varandra och detta gäller även Alta Langa som bl.a. överlappar appellationerna Asti/Moscato d'Asti, Barbera d'Alba, Langhe, och Piemonte. Alta Langa omfattar nämligen de flesta kommunerna i provinserna Cuneo, Asti och Alessandria. (Bassa Langa inkluderar även Barolo och Barbaresco.)

Själva appellationen Alto Langa, som är så ny som från 2002, och blev upplyft till DOCG 2011, omfattar bara mousserande viner från minst 90 % av druvorna Chardonnay och Pinot Nero/Pinot Noir, med inblandning av andra lokala druvsorter upp till 10 %. Detta är den första appellationen i Piemonte där metodo classico (traditionella metoden, champagnemetoden) är ett krav, dvs en andra jäsning på flaskan. Det görs vita (spumante bianco), såväl som rosé (spumante rosato) och röda viner (spumante rosso). Då vinerna omfattas av organissationen Talento (se Italien - allmänna sidan) så är lagringreglerna längre än vad som gäller för Champagne. För årgångslösa viner gäller 18 månaders lagring på sin jästfällning, medan minst 36 månader är kravet för vinerna med årgångsbeteckning.

När det gäller producenter så är Fontanafredda den i särklass kändaste men bland övriga producenter kan nämnas; Cantine Bava, Gancia, Vigne Regali, Enrico Serafino (Barbero 1891), m.fl.

Gancia bör nämnas när man skriver om Piemonte, men frågan är bara under vilken appellation. Som Piemontes, och kanske även Italiens, främsta när det gäller mousserande viner så gör man viner under ett flertal olika appellationer. Bland sortimentet kan nämnas Asti Modonovo, P Rosé, Carlo Gancia Alta Langa, och Curriculum VITIS (Prosecco). Även röda viner såsom Barbera d'Asti görs men då under Tenute dei Vallarino etikett. Hur som helst så var det Gancia som 1865 uppfann den första italienska spumanten.

Asti DOCG, Moscati d'Asti DOCG.
[ 9 404 ha, 705 234 hl/år (2015) ]

Det finns två olika DOCG för mousserande vin, nämligen den mousserande ("spumante") Asti och den mer sofistikerade lättmousserande ("frizzante") Moscato d'Asti. Båda vinerna görs på Moscato druvan (Moscato Bianco, Muscat Blanc à Petits Grains) och med "cuve close" metoden (se nedan). Namnen är lite missvisande då druvorna kan komma från ett relativt stort område som utgörs av östra Langhe och södra Monferrato, i provinserna; Asti, Cuneo och Alessandria. Vidare så upphöjdes båda distrikten samtidigt till DOCG 1993. De inryms inom samma regelverk som styrs av Consorzio Dell'Asti så ofta räknas dom ihop som en appellation.

Asti (fd Asti Spumante) är till ytan Italiens femte största DOC/DOCG, efter Prosecco, Chianti, Sicilia och Montepulciano d'Abruzzo, och producerar på sina nästan 10 000 ha över 700 000 hl/år (inkl. Moscato d'Asti). Stora producenter, som producerar mängder med vin från köpta druvor, dominerar, vilket gör att vinerna därför oftast är blandviner gjorda på druvor från många olika källor. Trenden går dock mot mer vingårdsviner, främst är det små Moscato d'Asti producenter som även bestämt sig för att göra sin egen Asti. Asti är (generellt) enkla, halvsöta-söta och druviga mousserande viner, med tydlig muskatkaraktär och med en alkoholhalt på mellan 7-9.5 %. Andra dofter smaker som förekommer är; exotiska frukter (persikor, aprikoser) och blommor. 75 % av produktionen exporteras och då främst till USA, Storbrittanien och Tyskland.

Moscato d'Asti däremot, är ett doftrikt, halvsött-sött, svagt mousserande vin (1 atm mot Asti's 3.5-4 atm). Det lägre trycket gör att vanliga flaskor används, men med kraftigare korkar. Vinet klumpas ofta ihop med Asti, vilket är synd, då vinerna är rätt så olika. Moscato d'Asti är nämligen både elegantare och mer "personliga", vilket till stor del säkert beror på att de i stor utstäckning är vingårdsviner, gjorda på utvalda druvor. Moscato d'Asti är ett utmärkt serveringsalternativ till frukt och bär, och dricks traditionellt (på "hemmaplan" - Piemonte) ofta till jul. Alkoholhalten är här ännu lägre och får variera mellan 4.5 till 6.5 %. Vidare så är Moscato d'Asti, till skillnad från Asti, oftast årgångsbetecknade och serveras lämpligen i vanliga vinglas.

Cuve Close (charmat- eller tankmetoden) innebär att man jäser långsamt (60 dagar) vid låg temperatur i trycksatt ståltank, vilket gör att den bildade koldioxiden "fångas upp" och löser sig i vinet. När rätt alkoholhalt uppnåtts stoppas jäsningen genom att blandningen kyls ned ytterliggare, innan den klaras genom centrifugering och buteljeras. Allt sker under tryck för att "bevara bubblorna" i vinet. Metoden används vid massproducering av mousserande vin och räknas som underlägsen Metodo Classico (champagnemetoden).

Obs! att det finns Asti som görs med Metodo Classico. Ett sådant är Contratto's De Miranda som är ett av appellationens bästa viner och görs på delvis torkade russinlika druvor.

Några bra producenter är; Braida-Giacomo Bologna, Cinzano, Contratto, Caudrina-Dogliotti, Duca d'Asti (Michele Chiarlo), Fontanfredda, Fratelli Ganzia, Perro Gatti , Cascina Gialetto, Martini & Rossi, Elio Perrone, Santo Stefano, Saracco, Secondino Barbero, La Spinetta-Rivetti och Roberto Voerzio

Barolo DOCG, Barbaresco DOCG.

Regionens (kanske också Italiens) främsta viner, och några av de mest uppskattade, är Barolo och Barbaresco. Båda, som har fått sina namn efter lokala byar, är helt baserade på Nebbiolo. Detta är två av de fyra (fem) DOCG appellationerna som är Nebbiolobaserade, de andra två beskrivs under egna rubriker nedan (Gattinara, Ghemme och Roero). Nebbiolo betyder "dimma" (eg. nebbia). För mer druvinformation se mer under den allmänna beskrivningen ovan.

Barolo och Barbaresco fick sina DOCG klassningar när kvalitetsklassen började tillämpas 1980, tillsammans med Toscana vinerna Brunello di Montalcino, och Vino Nobile di Montepulciano. Viner som inte uppfyller appellationskraven kan klassas ner till Langhe Nebbiolo DOC. Obs! att det finns producenter som medvetet väljer att klassa sina Nebbioloviner som Langhe DOC.

Barolo och Barbaresco är båda ljusa till mörka (blåsvarta som unga, men får snabbt en brun ton), sträva, fylliga och kraftiga viner, med stadiga syror och mycket tanniner, som påminner mycket om varandra. Alkoholhalter på över 15 % är inte ovanligt. Skillnaden mellan vinerna är att Barolon är fylligare och "rökigare", medan Barbarescon är elegantare, mjukare och mer fruktig. I doften hittar man dofter/smaker såsom; tjära, lakrits, choklad, violer, rosor, katrinplommon, (vit) tryffel, körsbär och vissna löv. Måste lagras, upp till 10 år för Barolo, och upp till 6 år för Barbaresco.

Barolo och Barbaresco, egentligen vinlandskapet Langhe-Roero och Monferrato, är sedan 2014 ett av våra världskulturarv, dvs blivit upptaget på UNESCO's världsarvslista.

Barolo
[ 2 073 ha, 106 063 hl/år (2015) ]

Barolon kan sägas finnas i två typer, dels den traditionella (inte att förväxlas med 70-talets "övertanninade" viner) och dels den modernare. Skillnaden mellan de två är att den modernare typen är en fruktigare, mjukare och mognare än den traditionella som är mer rustik. De modernare vinerna jäser kortare tid (exempelvis i moderna roterande fermentationstankar), får kortare fatmogning på mindre och nyare fat och lagras istället en längre tid på butelj, jämfört med det mer traditionella vinerna. Nackdelen med dessa modernare viner är att de utvecklas sämre och oxiderar lättare än de traditionella.

Appellationen Barolo ligger i sydväst om Alba i Cuneoprovinsen och omfattar (helt eller delvis) 11 kommuner, där Barolo både ingår som en kommun, men också är namnet på en by. Kommunerna är; dels de fem (kvalitativt och kvantitativt) viktigaste; La Morra, Barolo, Castigione Falletto, Monforte d'Alba och Serralunga d'Alba, och övriga vilka är; Cherasco, Diano d'Alba, Grinzane Cavour, Novello, Roddi, och Verduno.

De bästa vinerna kommer från Castiglione Falletto där också några av de kändaste lägena (ex Bric del Fiasc, Rocche och Villero) ligger. Vinerna är av det kraftigare och mer strukturerade slaget. De elegantaste (och lättaste) vinerna kommer från La Morra som också är den kommunen som producerar mest viner (~1/3 av produktionen, 390 ha). Man pratar om två dominerande jordmånstyper. I väster, där Barolo och La Morra ligger, består jordmånen av ler- och kalkrik märgel (en form av kalksten). Denna är kompaktare och mer fertil än den mer porösa och mer sandstensinnehållande jordmånen i öster, där Castiglione, Monforte och Serralunga ligger. Detta gör att vinerna från Barolo och La Morra generellt är både mer aromatiska, fruktiga och mjukare än vinerna från de övriga östra byarna som istället är mer stringenta (intensivare med mer struktur) och därför mognar långsammare.

Serralunga d'Alba är lite speciellt då hela den nodligaste hälften av kommunen nästan uteslutande ägs av historiska egendomen Fontanafredda, som producerar närmare 70 % av kommunens viner, och är den i särklass största "privata" Barolo producenten. Även om dom gör hyggliga viner så ockuperar dom mycket av barolos bästa vingårdslägen som sägs skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig i andras händer. Vidare så ägdes Fontanafredda under många år av en av världens största banker, Monte dei Paschi di Siena, men såldes mellan 2008 och 2012 till ett konsortium ägt av Oscar Farinetti (Eataly) och Luca Baffigo Filangeris. Farinetti som 2008 även köpte in sig i den legendariska mindre producenten Borgogno som sedan 2012 drivs av sonen Andrea Farinetti.

Stor produktion, många producenter och mängder med odlare (upp emot 1000 st) gör att här finns mycket att välja på. Då många av producenterna är små (<1 ha) så köps mycket av druvorna upp av handelshus som gör olika cuvéer. Både blandviner med druvor från olika lägen och vingårdsspecifika viner görs. I början på 1800-talet var faktiskt Barolon ett sött rött vin, till skillnad mot dagens kraftiga torra. Orsaken lär ha varit naturlig då Piemontes kalla källare och den tidens jästkulturer helt enkelt inte kunde jäsa ut vinet...

Det finns från 2010 en officiell klassificering som delar in Barolo och dess 11 kommuner i 166 lägen där varenda "gruskorn" är klassificerat. Dels detta faktum (att allt är klassificerat) och att det desutom är kommunerna själva som fått rita om kartorna gör att hela klassificieringen faller rätt så platt. Här gäller det verkligen att, som i Bourgogne, hålla kolla på producenterna. Nja, ett tips kan ju vara är att istället använda den klassificering som Renato Ratti gjorde, den sk "rattikartan", i slutet av 1970-talet. Här är det istället måttliga 10 cru's som sticker ut och fått benämningen 1 Categoria. Dessa är; Rocche dell’Annunziata (La Morra), Brunate (La Morra, Barolo), Cerequio (La Morra, Barolo), Cannubi (Barolo), Momprivato (Castiglione Falletto), Villero (Castiglione Falletto), Rocche (Castiglione Falletto), Gabutti-Parafada (Serralunga d’Alba), Lazzarito (Serralunga d’Alba), och Marenca-Rivette (Serralunga d’Alba).

För att vinerna skall få appellationen Barolo krävs bl.a. att vinerna är gjorda uteslutande på någon av de tre bättre klonerna; Lampia, Michet och/eller Rosé. Vidare också att de måste lagras i minst 38 månader (18 på ek), minst 62 månader för Riserva.

Exempel på bra producenter (Barolo) är; Elio Altare, Azelia, Ceretto, Pio Cesare, Domenico Clerico, Aldo Conterno, Giacomo Conterno, Conterno Fantino, Corino, Fontanafredda, Angelo Gaja, Bruno Giacosa, Bartolo Mascarello, Giuseppe Mascarello & Figlio, Oddero, Prunotto (Antinori), Renato Ratti, Luciano Sandrone, Paulo Scavino, Cantina Vietti, Roberto Voerzio, m fl.

Roberto Voerzio är rätt så ny producent (1987) men har etablerat sig som en av de allra bästa producenterna och har lite av kultstatus. Äger smålotter som dom vårdar minutiöst, föra att inte tala hur dom gör sina viner... Producerar som så många andra viner under flera appellationer. Se mer under Barbera (DOC).

Domenico Clerico är ytterliggare en höjdarproducent. En perfektionist som bara släpper ifrån sig det bästa... Gör dessutom ett Langhe Nebbiolo vin med inblandning av Barbera och Cabernet Sauvignon, nämnligen Langhe Arte. Vad väntar ni på?

Barbaresco
[ 738 ha, 35 041 hl/år (2015) ]

Barbaresco hamnar ofta lite oförtjänt i skymundan bakom kusinen Barolo, men är ett vin som lever på sina egna meriter, även om ursprung och släktskap sammanfaller. Här kommer druvorna istället från någon av byarna; Barbaresco, Neiva och/eller Treiso (strax öster om Alba). Barbarescon räknas ibland som lite underlägsen Barolo men skall nog snarare ses som lite mer finessrik. Enligt Cernilli et al - "The new Italy", så är det endast experter på Langhe som kan särskilja de två. Modernisten Angelo Gaja (numera Langhe klassificerade) och traditionalisten Bruno Giacosa gör kanske dom bästa exemplaren.

Appellationen Barbaresco omfattar delar av de fyra kommunerna; Barbaresco, Neive, Treiso och Alba. Barbaresco är störst med 227 ha och står för ~47 % av produktionen. Det här här som giganten Angelo Gaja håller till. Neive är annars den arealmässigt största kommunen, men många odlingar upptas istället av Dolcetto och Barbera som här odlas i större utsträckning. I Neive börjar också Moscato d'Asti distriktet och fortsätter österut mot Belbo och Cenelli. Annars så är Barbaresco appellationen ungefär 1/3 del så stor som Barolo.

Även här finns det mängder med producenter och många producenter har mindre än 1 ha vinodlingar.

Barbarescon har mindre lagringskrav och här gäller istället att vinerna måste lagras minst 26 mån (9 på ek), och minst 50 mån när det gäller Riserva. Även här gäller kravet att de tre bättre klonerna används.

Även här, i likhet med Barolo ovan, har man numera en officiell klassificering som delar in Barbaresco i 66 lägen.

Exempel på bra producenter (Barbaresco) är; Ceretto, Pio Cesare, Fratelli Cigliuti, Cisa Asinari, Cortese, Angelo Gaja, Bruno Giacosa, Cantina del Glicine, Moccagatta, Produttori di Barbaresco, Prunotto, Bruno Rocca, m fl.

Gaja är en legend när det gäller Barbaresco och gör några av världens bästa Nebbioloviner med sina Barbarescos. Eller snarare med sina Langhe viner, då han valt att klassa "ner" flera av dom. Se mer under Langhe (DOC).

Bruno Giacosa är en traditionell vinproducent som år efter år gör några av de allra bästa Barolos och Barbarescos. Ursprungligen ett handelshus som har köpt på sig vingårdsmark för att garanera druvtillgång. Buteljerar inte dåliga år utan säljer då produktionen som bulkvin.

La spinetta är en av många grymt bra producenter och gör - som alla andra - viner under flera appellationer. Gör inte bara en prestige Barberascos, utan hela tre som alla ligger i tätskiktet, nämligen; Starderi, Gallina och Vadeirano. Dessutom görs två av de bästa Moscato d'Asti; Biancospino och Bricco Quaglia. Och så gör man både bra Barolo och Barbera. Inte illa för en producent som startade så sent som 1997. Ägs och drivs av grundarens tre söner; Carlo, Bruno and Giorgio Rivetti.

Barbera d'Asti (DOCG) / Barbera del Monferrato Superiore DOCG
Barbera d'Alba (DOC), Barbera del Monferrato DOC, Nizza, m.fl.
[ Barera d'Alba: 1 561 ha, 88 330 hl/år (2015) ]
[ Barbera d'Asti: 4 727 ha, 215 080 hl/år ]
[ Barbera del Monferrato: 765 ha, 53 507 hl/år ]
[ Barbera del Monferrato del Superiore: 59 ha, 2 689 hl/år ]
[ Nizza: 86 ha, 4 258 hl/år ]

Barbera är egentligen namnet på druvsorten, som är Piemontes mest planterade druva. Barbera odlas över hela Piemonte (eg. mer eller mindre över hela italien), men ger bäst viner runt städerna Asti och Alba. Appellationerna är sju stycken, nämligen; Barbera d'Alba DOC, Barbera d'Asti DOCG, Barbera del Monferrato Superiore DOCG, Barbera del Monferrato DOC, Gabiano DOC, Rubino di Cantavenna DOC och Nizza DOCG. Appellationerna är stora och den största är Piemontes 3:de största appellation. De bästa vinerna kommer från Barbera d'Asti och Barbera d'Alba.

Barbera d'Asti och Barbera del Monferrato Superiore blev båda uppflyttade till den högre klassningen DOCG så sent som 2008. Obs! att det enbart är dom fatlagrade superiore vinerna som blivit "upplyfta" till DOCG när det gäller Barbera del Monferrato. Nizza, som tidigare var en del av (subzon) till Barbera d'Asti blev uppflyttad så sent som 2014.

Barbera ger rustika röda viner med körsbärston i både doft och smak. Odlas gör den i sådan omfattning att den idag står för över en tredjedel av druvskörden i Piemonte. Även lättmousserande viner görs, exempelvis i Monferrato. De "vanliga" vinerna görs i två stilar, en lättare för snabb konsumtion och en kraftfullare för källaren. Vinerna blir bra vid fatlagring, men förlorar lite av sin druvkaraktär. Superiore betyder att vinerna fatlagrats i minst 1 år.

Av nämnda distrikt så räknas Barbera d'Asti (provinsen Asti) som det bästa och har sedan 2010 även två underzoner, Tinella och Colli Astiani. Annars så gäller att vinerna görs på Barbera (85-100 %), men att upp till 15 % av druvorna Freisa, Grignolino och/eller Dolcetto får ingå.

Orsaken att Asti generellt gör bättre Barbera viner än Alba beror på att Barbera här (i Asti alltså) är den viktigaste druvsorten och därför får en större andel av appellationens bättre lägen. I Alba är dessa "ockuperade" av Nebbiolo. Vidare görs Barbera d'Alba på 100 % Barbera.

När det gäller de övriga appellationerna så omfattar Monferrato hela Asti området men även delar av provinsen Alessandria. Gabiano och Rubino di Cantevenna är mindre områden i norra Asti (inom Barbera d'Asti appellationen), medan Colli Tortonesi är en appellation som ligger skiljd från de övriga lite längre österut (i Alessandria).

Tiden då Barbera är en 2:a handsdruva efter Nebbiolo är förbi (åtminstone för dom bästa vinerna). Barbera visar nu, genom att odlas på allt bättre lägen (förr garanterade för Nebbiolo), och genom bättre vinifiering, att den kan ge mycket bra viner. De bästa vinerna är bättre än många Barolos och Barbarescos, och det till oftast en lägre kostnad.

Barberaskandalen våren 1986. Minst 19 döda, över 50 personer blinda i den största vinskandalen världen hitintills skådat. Man hade "spetsat" vin med giftiga metanol. 18 åtalades för mord, 12 personer dömda, inkluderande flera vinmakare.

Exempel på bra producenter är; La Barbatella, Braida-Giacomo Bologna, Cascina Castelet, Pio Cesare, Chiarlo, Aldo Conterno, Giacomo Conterno, Conterno Fantino, Coppo, Bricco Mondalino, Coppo, Fontanafredda, Angelo Gaja, Giacosa, Elio Grasso, Marcarini, Prunotto, Bruno Rocca, La Spinetta, Cantina Vietti, Roberto Voerzio, m fl.

Roberto Voerzio är en av Piemontes stora stjärnor, en modernist som anses göra några av de bästa moderna Barolorna, men även kanske den bästa Barberan av dem alla, nämligen Barbera d'Alba Vigneto Pozzo dell'Annunziata. Lite av en kultproducent...

Brachetto d'Acqui DOCG.
[ 841 ha, 21 182 hl/år (2015) ]

Brachetto d'Acqui är en ovanlighet såtillvida att det är ett lätt, ljust, halvsött till sött, spritsigt (frizzante) till mousserande (spumante), rött vin. Dessa delikata dessertviner är (alltså) söta, med dofter av rosor, hallon och jordgubbar. Vidare så uppvisar vinerna en tydlig muskatkaraktär. Alkoholhalten är låg, min 5 % för frizzante och 6 % för spumante. Obs! att även stilla och torra viner finns, liksom sentskördade och passitovarianter (ej inkluderade i DOC appellationen).

Brachetto d'Acqui upplyftes till DOCG status 1996 och görs mestadels på Brachetto druvor från Acqui Terme-Strevi området ("Monferrato kullarna"), vilket delvis överlappar produktonszonen för Moscato d'Asti. Totalt omfattas en mängd kommuner i provinserna Asti och Alessandria. Troligtvis är Brachetto samma druva som odlas i Bellet i Provence, men där under namnet Braquet. Från början så fick Brachetto vinerna innehålla lite av druvorna Aleatico and Moscato Nero, men nu så är det alltså 100 % Brachetto som gäller.

Även i Roero, norr om Barolo, så produceras det Brachetto viner men då under beteckningen "Birbet". Beteckningen tillkom när Brachetto d'Acqui appellationen bildades och Roeros som område "exkluderades". Dessa viner är alltså än så länge inte DOC-klassade, men "lever"… I Loazzolo (DOC), som vanligtvis gör söta Moscato viner, produceras det små mängder passito viner gjorda på Brachetto.

Exempel på bra producenter är; Araldica, Banfi, Ca' dei Mandorli, Bersano & Riccadonna, Braida, Marenco, Viticoltori dell' Acquese, m fl.

Dolcetto / Dolcetto d'Alba (DOC) Dolcetto di Diano d'Alba (DOCG) /
Dogliani (DOCG).
[ Dolcetto d'Acqui; 186 ha, 10 442 hl/år (2015) ]
[ Dolcetto d'Alba; 1 218 ha, 53 941 hl/år ]
[ Dolcetto d'Asti; 124 ha, 6 903 hl/år ]
[ Dolcetto di Diano d'Alba; 241 ha, 7 163 hl/år ]
[ Dolcetto di Ovada; 335 ha, 18 525 hl/år ]
[ Dolcetto di Ovada Superiore; 25 ha, 1 257 hl/år ]
[ Dogliani; 904 ha, 22 995 hl/år ]

Även Dolcetto är egentligen mer namnet på själva druvsorten än vad det är namn på ett område. Dolcetto, som betyder "den lilla söta", ger lätta (till medelfylliga), mjuka och friska, jag nästan lite bittersöta (dock nästan alltid torra), viner som kan jämföras med Frankrikes Beaujolais. Vidare så är vinerna fruktiga och "druviga", med mycket mörka och röda bär (körsbär, svarta vinbär), men även lakrits och mandel är typiska doftingredienser.

Dolcetto består/indelas i de sju zonerna/appellationerna;
   Dolcetto d'Alba DOC,
   Dolcetto d'Asti DOC,
   Dolcetto d'Acqui DOC,
   Dolcetto d'Ovada DOC,
   Dolcetto d'Ovada Superiore / Ovada DOCG,
   Dogliani DOCG (fd Dolcetto di Dogliani och Langhe Monregalesi),
   Dolcetto di Diano d'Alba / Diano d'Alba DOCG.

De sju appellationerna ovan ligger alla i en väst-östlig linje genom provinserna Cuneo, Asti och Alessandria. Dogliani (Dolcetto di Dogliani Superiore) blev upplyft till DOCG 2005/2011, Dolcetto di Ovada Superiore 2008 och Dolcetto di Diano d'Alba så sent som 2010. I övrigt inkluderar några av de nyare sk paraply DOC:arna, Langhe och Monferato, även druvrena viner på Dolcetto.

Bäst, och i särklass störst (53 941 hl/år, 2015), är Dolcetto d'Alba (mer beroende på bra producenter än zonens läge). Dolcetto är något av ett vardagsvin, så många av exempelvis Barolos och Barbarescos producenter gör sin Dolcetto... Näst störst är appellationen Dogliani följt av Dolcetto di Ovada. Superiore beteckningen kräver lagring i minst 1 år och en minst 1 % högre alkoholhalt.

Druvan har två fördelar (förutom nämnda doft/smak karaktär) som gör den populär. Dels mognar den tidigt, 2-4 veckor innan Nebbiolo och Barbera, vilket gör att man kan vinifiera den utan att negativt påverka vinifikationen av de övriga druvsorterna. Och dels så trivs den på lägen som inte ändå är optimala för Nebbiolo och Barbera (sämre solexponering och högre höjder). I övrigt är druvan lättodlad, men anses svår att vinifiera.

Exempel på bra producenter är; Elio Altare, Azelia, Fratelli Brovia, Castello di Neive, Domenico Clerico, Aldo Conterno, Angelo Gaja, Gastaldi, Bruno Giacosa, Poderi Marcarini, Bartolo Mascarello, Giuseppe Mascarello & Figlio, Elia Pasquero, Elvio Pertinace, Pio Cesare, Prunotto, Terre del Barolo, Giovanni Veglio & Figli, Cantina Vietti, Roberto Voerzio m fl.

Erbaluce di Caluso / Caluso DOCG.
[ 192 ha, 9 473 hl/år (2015) ]

Ovanliga viner gjorda på den lika ovanliga druvan Erbaluce. Både vita torra, även mousserande (spumante), och söta passitoviner görs. Passito vinet lagras i minst 48 månader medan varianten Passito Riserva (Liquorose) lagras i 60 månader. Måste köpas i Piemonte, då vinerna är mycket sällan förekommande utanför regionen.

Det speciella med druvan är att den med mognad blir kopparfärgad. Färgen är ibland så intensiv att druvorna ser ut som dom blivit rostade. Druvan kallas därför ibland Uva Rustia ("uva arrostita" = rostad). Erbaluce finns dokumenterad redan på tidiga 1600-talet och tros ha sitt ursprung just här.

Annars så är det en druvsort med ett såpass högt syrainnehåll att vinerna kan verka skarpa och aggressiva, detta om inte ingånde druvor är perfekt mogna. Syran är till stor fördel i passitovinerna där den balanseras väl av sötman.

Passitometoden (appassimento) - innebär att druvorna dehydreras (torkas) före jäsningen, vilket ger ökad koncentration av extrakt, syror och socker. Ofta blir vinet också mer eller mindre ambrafärgat.

Appellationen som fick sin klassificering 1967, omfattade viner från området Canavese, mellan Ivrea och Caluso. 1996 kompletterades den med den mer allmänna appellationen Canavese DOC som förutom att den inkluderade vita viner gjorda på druvan Erbaluca, också omfattade röda och roséviner gjorda på dom traditionella lokala druvorna; Nebbiolo, Barbera, Bonarda och Freisa.

2010 upphöjdes appellationen till DOCG, samtidigt som Canavese bröts ur till en egen DOC. Detta gör att appellationen åter bara omfattar vita viner (torra, mousserande och passito) från druvan Erbaluce. Dessutom så ingår produktionszoner ("kommuner") i dom tre olika provinserna Torino, Vercelli och Biella. (där Canavese bara är en av dessa sk produktionszoner).

När det gäller producenter så är kanske den bästa producenten Orsolani följd av producenter som; Antoniolo, Boratto, Luigi Ferrando och Serafino.

Carema DOC, Gattinara DOCG, Ghemme DOCG, m fl.
[ Carema: 15 ha, 608 hl/år (2015) ]
[ Gattinara: 86 ha, 3 848 hl/år ]
[ Ghemme: 56 ha, 1 836 hl/år ]

Som redan nämnts så finns det ett flertal appellationer för Nebbiolodruvan i Piemonte. Dessa är dels DOCG appellationerna; redan nämnda Barolo och Barbaresco, Gattinara och Ghemme, och dels DOC appellationerna; Carema, Bramaterra, Lessona, Boca, Fara, och Sizzano.

Carema DOC är en liten udda appellation (1 ha) och ligger "för sig själv" i nordväst, gränsande till Valle d'Aosta (och Donnaz), och är det nordligaste området för Nebbiolo i Piemonte. Hade det inte varit för floden Dorea Baltea så hade det klimatmässigt varit omöjligt att odla vindruvor här. Likt Valtelina i Lombardiet, som faktiskt ligger längre norrut, så är Carema ett bergsdistrikt där vinodlingarna ligger uthuggna i terraser i ofta perfekta söderlägen. Vinerna är Nebbiolobaserade (minst 85 %). Mestadels är här små odlare som säljer sina druvor till lokala kooperativet Cantina Produttori, eller till privata producenter. Bästa producenten är Luigi Ferrando. Även kooperativet Cantina dei Produttori Nebbiolo di Carema gör bra vin.

Ghemme DOCG (56 ha). Lessona, Bramaterra, Gattinara, och Ghemme ligger alla på en öst-västlig linje, spännande över en mängd kullar i provinserna Vercelli och Novara, där Ghemme ligger lite för sig självt (provinsen Novara) längst österut, på andra sidan Sèsia (floden). Nja, för sig självt?, Ghemme ligger på rad (i nordsydlig riktning) med appellationerna Boca, Sizzano och Fara. Ghemme, som blev upphöjd till DOCG 1997, rankas kvalitetsmässigt efter Gattinara, men kan göra extraordinära viner. Ghemme är gjort på druvorna; Nebbiolo (Spanna) (75-100%), Vespolina, och Bonarda (Bonarda Novarese, Uva Rara). Lagringskravet för Ghemme är minimum 3 år, för Riserva gäller 5 år. Bästa producenten är Antichi Vigneti di Cantalupo, följt av producenter som; Dessilani, Rovellotti och Torraccia del Piantavigna.

Gattinara DOCG (86 ha) är ett distrikt (och ort i norra Piemonte) som gör Barolo- och Barbarescoliknande viner på Nebbiolo (Spanna), uppblandade med upp till 10 % av druvorna Bonarda (Bonarda di Gattinara) och/eller Vespolina (max 4%). Denna uppblandning leder till att dessa mörka tjärliknande viner är mjukare och lenare än sina "tyngre bröder". Gattinara är ett distrikt med bra "lägen" och växande anseende, där vinerna ofta håller hög kvalitet och ibland även når upp i samma klass som Barolo och Barbaresco. De bästa vinerna är eleganta och violdoftande som mogna. Lagras normalt i 3 år (varav 2 år på fat). Riserva lagras i 5 år.

Producenten framför andra är Mario Antoniolo som är den som fört fram Gattinara, först till DOC, och sedan till DOCG (1990). Vinerna håller världsklass! Övriga producenter som kan nämnas är; Anzivino, Bianchi, Nervi, Travaglini, m.fl.

Lessona och Bramaterra är två appellationer som båda ligger höjd med och direkt väster om Gattinara. Lessona är Nebbiolobaserat med inblandning av Vespolina och Bonarda, medan Bramaterra är gjort på Nebbiolo (Spanna) med inblandning av Croatino, Bonarda och Vespolina. Exempel på bra producenter är; Anzivino, Barni, Luigi Perazzi och Sella.

Boca, Sizzano och Fara är tre andra appellationer för Nebbiolodominerande viner. Dessa ligger alla tillsammans med Ghemme på östra sidan av Sèsiafloden, i rad från norr till söder (Boca, Ghemme, Sizzano, och Fara), vid respektive by/kommun i det kullrika områden norr om staden Novarra. Vinerna är alltså gjorda huvudsakligen på Nebbiolo (Spanna), men upplandade med Vespolina och Bonarda. Exempel på bra producenter är; Podere ai Valloni (Boca), Dessilani (Fara), och Guiseppe Bianchi (Sizzano).

Dessilani är en av norra Piemontes bästa producenter. Så det var välförtjänt när han av Gambero Rosso fick utmärkelsen tre glas för sitt Fara Caramino av årgången 1999. Faktiskt första gången som vin från dom här delarna av Piemonte får tre glas. Så även från lilla Fara så finns det alltså vin som kan konkurrera med Barolo och Barbaresco... Roligt!!

Gavi / Cortese di Gavi DOCG.
[ 1 507 ha, 94 930 hl/år (2015) ]

Nu har vi kommit till Piemontes vitvinsområde nummer ett (åtminstone traditionellt), nämligen Gavi. Dessa prestigefyllda viner, gjorda på gröna druvan Cortese, är (när de är som bäst) fylliga och smöriga, påminnande om vita Bourgogner. Kvaliteten är dock mycket varierande både när det gäller kvalitet och karaktär, vilket gör valet av producent extra viktigt.

Själva appellationen täcker ett kullrikt område och 59 kommuner, i sydöstra Piemonte (provinsen Alessandria), delvis inneslutet av Monferrato. Produktionen (2001) är på 63 500 hl/ha och den uppodlade arealen på 984 ha. De viktigaste byarna (kommunerna) är; Gavi, Acqui och Ovada. Gavi från själva kommunen Gavi får kallas Gavi del commune di Gavi (tidigare Gavi di Gavi) och räknas som bättre än standard Gavin.

Före La Scolcas genombrott med sin "Gavi dei Gavi" på 1960-talet, så såldes mycket av vinerna som basvin till de stora Vermouth-husen. Ett tag därefter var vinerna mer efterfrågade än självaste Barolo, men idag anses dom av många vara några av Italiens mest överprissatta. Och detta för viner som ofta beskrivs som anonyma skapelser...

Druvan Cortese har en hög syra som kräver låg avkastning om det skall finnas tillräckligt med frukt kvar att matcha syran. Fatjäsning och malolaktiskjäsning förekommer (inget krav) och kan hjälpa till. Smaker/dofter som förekommer är; citrus och plommon. Smörigheten återfinns hos de fatjästa vinerna. Även lättmousserande (frizzante) och mousserande viner (spumante) görs.

Bästa vitvinerna (italien) anses numera vara de vita vinerna från Friuli-Venezia Giulia, Soavevinerna från Veneto eller kanske till och med de lite mer ovanliga Arneisvinerna (Se Roero DOC nedan). Så sent som 1998 blev Gavi klassat som DOCG.

Bästa producenten är La Scolca som gör en hel uppsättning Gavi viner, exempelvis; prestigefyllda Gavi dei Gavi, lättmousserande Gavi (frizzante), och mousserande vin (spumante) gjort på en Gavi DOCG cuvée.

Exempel på bra producenter är; La Battistina, Nicola Bergaglio, Carnevale, Pio Cesare, Michele Chiarlo, La Chiara, La Giustiniana, Martinetti, La Scolca, Tenuta San Pietro, Villa Sparina, m fl. Titta även efter viner från Cortese dell'Alto Monferrato DOC som oftast är mycket mer moderat prissatta...

Michele Chiarlo är ytterliggare en i raden av topproducenter och det känns lite fel att fördjupa sig här under "mediokra" Gavi då Chiarlo gör fantastiska viner under andra appellationer, däribland; Barolo, Barbaresco och Barbera. Men är det någon producent - förutom La Scolca - som skall nämnas under Gavi så måste det vara Michele Chiarlo. Gör tre olika kvalitéer, Gavi - ett standardvin gjort på druvor från olika vingårdar/lägen, Gavi Roverto - gjort på druvor från Roverto kullen, och slutligen prestigevinet Gavi Fornaci - gjort på en prephylloxera klon.

Roero DOCG (Arneis di Roero DOCG).
[ Roero; 1 052 ha, 52 840 hl/år (2015) ]
[ Roero (rosso); 198 ha, 5 213 hl/år (2008) ]
[ Roero Arneis; 602 ha, 30 980 hl/år (2008) ]

Även här går appellationerna lite omlott. Roero är en appellation som omfattar 4 kommuner och delar av 14 andra. Upplyftes till DOCG på julafton 2004. Hela appellationen innesluts av den generella Langhe appellationen. Roero omfattar dels de uppskattade vita arneisvinerna Roero Arneis, gjorda på druvan med samma namn Arneis (ibland också kallad Barolo Bianco), dels Roero Arneis Spumante och slutligen de prisvärda lite lättare röda nebbiolovinerna Roero.

Arneisvinerna var tidigare eftersökta bordsviner innan de tillslut 1989 upptogs i Roero appellationen med tillägget Arneis. Druvan kan även ingå i de röda Roero vinerna då det finns krav på att Roero görs på druvor som vuxit i vingårdar där 2-5 % måste utgöras av just vita Arneis druvor. De flesta vinerna är dock gjorda på enbart Nebbiolo.

Arneis är en gammal druvsort som är omnämnd redan på 1400-talet. Trots detta, och den höga kvaliteten som dom resulterande vinerna får (räknas som Italiens kanske bästa vita), så har druvan inte fått någon större utbredning. Vinerna, som produceras på kullarna (i "bergen") norr om Alba, är mjuka, lite spritsiga, men ändå smakrika vita viner. Smaker/dofter som förekommer är; päron, äpple, melon, nötter, m.fl. Finns även som mousserande (spumante) och söta passito varianter, men de är ovanliga och ingår inte i själva appellationen. Vinerna görs både oekade som ekade.

Även i den redan nämnda "paraplyappellationen" Langhe ingår druvrena viner på Arneis, mestadels producerade i ett område sydöst om Roero.

Några bra producenter är; Giovanni Almondo, Fratelli Brovia, Deltetto, Correggia, Bruno Giacosa, Malabaila, Malvirà , Angelo Negro och Cantina Vietti.

Malvirà. Speciellt så är kanske producenten Malvirà värd att nämnas. Malvirà är ledande i Roero och den första producenten som visade vad Arneis druvan kan åstadkomma. Ett flertal olika versioner görs, däribland en oekad (Malvirà Renesio) och en ekad (Malvirà Saglietto). Även röda Roero viner görs.

Freisa / Freisa d'Asti (DOC) / Freisa di Chieri (DOC).
[ Freisa d'Asti; 173 ha, 9 681 hl/år (2015) ]
[ Freisa di Chieri; 79 ha, 3 019 hl/år ]

Freisa var förr en mycket populär röd druvsort i Piemonte, och det sägs att kung Vittorio Emanuele II (Italiens kung 1861-1878) aldrig gick till bords utan en flaska Freisa. Vinerna gjordes i många olika stilar, stilla, pärlande, mousserande, torra, halvsöta och söta. Druvan hade svårt att komma tillbaka efter vinlusens härjningar på slutet av 1800-talet och odlas idag endast i ringa omfattning, även om populariteten verkar öka. Preliminära DNA tester har påvisat ett troligt släktskap med den vita Rhône druvan Viognier, vilket kanske kan bidra till att göra druvan mer populär.

Två appellationer finns, Freisa d'Asti DOC och Freisa di Chieri DOC, men druvrena viner görs även under appellationerna Lange DOC och Monferato DOC.

Freisa d'Asti och Freisa di Chieri görs i två versioner, en torr (secco) och en halvtorr (amabile). Både stilla som mousserande viner görs. Superiore beteckningen betyder att vinet lagrats i minst ett år. De mousserande vinerna liknar Emilia-Romagnas Lambruscos, medan de stilla går åt Pinot Nero (Pinot Noir) hållet. De bästa vinerna sägs vara de pärlande (frizzante) torra som produceras under Langhe appellationen. Vinerna är lätta och doftar/smakar röda bär (jordgubbar, hallon) och namnet lär faktiskt komma från det franska "fraise" som betyder just jordgubbar.

Exempel på bra producenter är; Cascina Gilli, Clerico, Aldo Conterno, La Zucca, Mascarello, Scarpa, m fl

Grignolino DOC.
[ Grignolino d'Asti; 240 ha, 12 448 hl/år (2015) ]
[ Grignolino del Monferrato Casalese; 109 ha, 5 107 hl/år ]

Egentligen två områden; Grignolino d'Asti DOC och Grignolino del Monferrato Casalese DOC. Grignolino vinerna är lätta syrliga rödviner med en sträv, något bitter eftersmak. De bästa är delikata (trots sin "blekhet") och drickes med fördel nerkylda.

Druvan som används är just Grignolino (min 90 %), uppblandad med upp till 10 % med Freisa. Namnet Grignolino kommer från "grignolare" som betyder grimasera.

Exempel på bra producenter är; Braida, Carnevale, Castello di Lignano, Pio Cesare, Coppo, Fontanafredda, Bruno Giacosa, Bricco Mondanino, Pavese, Scarpa, m fl.

Nebbiolo d'Alba DOC.
[ 748 ha, 32 449 hl/år (2015) ]

Nebbiolo d'Alba innefattar Nebbioloviner från ett stort område på båda sidor om Tanarofloden innefattande bl.a. Roero, området mellan Barolo och Barbaresco (omkring själva byn Alba), samt området närmast runt Barolo.

Vinerna är lika de från de mer berömda grannarna, men är generellt lättare och billigare. Helt enkelt prisvärda alternativ.

Exempel på bra producenter är; Ceretto, Pio Cesare, Angelo Gaja, Giuseppe Mascarello, Mauro Molino, Cantina della Porta Rossa, Prunotto, Scarpa och Cantina Vietti. Prunotto's Occhetti är exempel på en Nebbiolo d'Alba som helt klart kan konkurrera med många Barolos och Barbarescos…

Langhe, Monferrato och Piemonte.

"Paraply DOC". Som tidigare nämnts så reviderades Piemontes DOC system 1994-96 och olika regionala appellationer definerades, däribland; Langhe, Monferrato, Piemonte, Colline Novarese, Coste della Sesia och Canavese. Störst och viktigast är Langhe, Monferrato och Piemonte, vilka gås igenom lite mer i detalj nedan.

Dessa appellationer har skapats för att fånga upp många av bordsvinerna som, i likhet med de i Toscana, har dykt upp och utmanat myndigheterna. Men hur som helst så har detta även resulterat i att även viner som skulle kunna saluföras under några av de traditionella DOC-appellationerna istället saluförs under någon av de nya regionala appellationerna. Exempelvis så används Langhe Rosso till att saluföra superpiemonte-viner, ofta Nebbiolo och Barbera baserade med eventuell inblandning av internationella druvsorter.

Langhe DOC.
[ 1 519 ha, 95 512 hl/år (2015) ]

Langhe är namnet på ett kullrikt område i provinsen Cuneo i Piemonte som är mest känt för att det är som några av världens bästa viner görs, nämligen Barolo och Ba480rbaresco, dock saluförda under egna appellationer (se ovan). Förutom att Langhe kan indelas i områdena Bassa Lange och Alta Lange så förekommer här mängder med appellationer som mestadels även överlappar varandra, där alltså Barolo och Barbaresco bara är två i raden.

Appellationen används både för icke traditionella druvsorter såsom Chardonnay, Sauvignon Blanc, etc, och för deklassificerade viner från andra striktare appellationer, såsom Barbera d'Alba som här blir Langhe Rosso eller för deklassificerad Barolo som blir Langhe Nebbiolo. Sju vintyper ingår i appellationen; Arneis, Favorita, Chardonnay och Bianco när det gäller vita viner, och; Nebbiolo, Dolcetto, Freisa, och Rosso när det gäller röda. I Bianco respektive Rosso kan andra druvsorter (även blandningar) än de nämnda ingå, så länge som druvorna är godkända i området, dvs i provinsen Cuneo. Generellt görs här torra stilla viner, men Langhe Freisa görs rött och lättmousserande (frizzante).

Det finns producenter, däribland Angelo Gaja, som väljer att saluföra några av sina bästa viner i den här appellationen, så det är absolut inte bara fråga om deklassificerade viner. Exempelvis så görs (saluförs) några av Italien bästa Chardonnayviner här, exempelvis Gajas Langhe Gaia & Rey och Rossj Bass Chardonnay. Ett annat exempel är Gajas Sori Tildin 1997, ett rödvin på Nebbiolo (fd Barbaresco), som exempelvis fick 99 poäng (av 100) av självaste Robert Parker.

Exempel på bra producenter är; Elio Altare, Angelo Gaja, Carnevale, Castello di Lignano, Pio Cesare, Fontanafredda, Bruno Giacosa, Bricco Mondanino, Pavese, m fl.

Angelo Gaja är Piemontes och Italiens kändaste vinproducent, och är den som mer än någon annan höjt Barbarescos anseende i vinvärlden. Hur som helst så har han från och med 1996 års årgång medvetet klassificerat flera av sina Barolo och Barbaresco viner, de från egna vingårdar, som Langhe Nebbiolo. Detta för att höja statusen på sitt blandvin Barbaresco, då han tröttnat på att det kallas för "enkel" Barbaresco när det jämförs med vingårdsvinerna. Denna omklassificering gäller de tre fd Barolorna; Sperss och Conteisa, och det tre fd Barbarescorna; Sorì San Lorenzo, Sorì Tildìn och Costa Russi. Dessutom gör han Piemontes (ja kanske hela Italiens) bästa vita vin, nämnligen Chardonnay vinet Langhe Gaia & Rey. [Källa: WineSpectator]